Jag gör så för att inte bli besviken eller sårad för det är så jag tror det ska sluta.
Min livserfarenhet är sådan speciellt sedan barndomen.
Så jag kan göra saker - som inte är så bra - för att driva iväg en människa som jag vill ha i livet för att då får jag den sorg, saknad och smärta som jag förväntar mig få i alla fall
Jag behöver inte gå och vänta på den bara...
Men jag vet inte om det alltid varit så sant att jag skulle fått det jag trott - om jag bara varit mig själv och hllit mig lugn.
Här om dagen skrev jag att jag inte förstod varför jag skulle vänta till deadline
Jag kunde redan nu ta beslutet
men det var inte sant
jag var ledsen; för att gunnar gör det som jag ville med någon annan
inte för att det gör ont längre (det har antaglingen hänt för ofta nu) utan för att den välsignelse som gunnar och det liv jag skulle få/ha med honom var menat att vara snart är elliminerat fullständigt
Jag tror att ha är min man,om det ska vara rätt - och i det är han en välsignelse - men det har mer och mer försvunnit - jag har till viss del varit del av detta genom att inte vara mig själv och göra sådant som jagat bort honom (jag tar inte i detta ansvar för honom och hans handlingar) och nu är det snart slut med sådant jag fått löften om - som han gett bort .- eller det jag önskat och velat för han har gett det till och gjort det med andra.
Snart är bara gunnar kvar - är han min man då?
Ja, jag tror faktiskt att ha är min man fortfarande - jag tror inte det är fel
Det är bara så att han inte ville/kunde/vågade(?) stå kvar här och kanske han aldrig kommer att känna "oj, vilken idiot jag varit!" och vilja se om det finns en väg tillbaka
men det gör ingen skilnad för även om det inte ser ut som om han är min man så är han det
Liknelse; En lerklump på en drejskiva är ett löfte om en vas, en skål eller kanna tex.
Man börjar dreja och det reser sig upp och ser vackert ut men helt plötsligt händer något och leran blir sne.
Ett tag försöker man få den att hålla sig uppe men väldigt ofta ju mer man försöker ju knepigare blir det och till slut skulle "vasen" - om man lyckades få den till att bli en vas - vara för skör, även efter bränning därför att leran fått en massa skador.
Oftast när man försökt ett tag så rasar den ihop på drejskivan av sig själv och man kan ändå inte få till "vasen" - och bränna som en hög är ju inte så smart.
En smart lerkonstnär knådar ihop leran när det börjat krångla.
Så knådas leran ihop; man pressar ur all luft som kommit in i den och man knådar in vattnet och ut alla veck och klumpar som blivit i leran.
Kanske får klumpen vänta en tid men sedan tas den fram och läggs på drejskivan igen och man kan skapa den "vas" man vill av leran.
Den är inte den vasen man började med först eller riktigt lik den men det är en vas, som efter bränning kommer att bli rätt så stark (det enda som kan förstöra den då är att man krossar den).
Leran är ju fortfarande lera - och det är samma lera också.
Den som förstått liknelsen förstår att gunnar är leran och figuren man försöker dreja fram är förhållandet. Vi kan inte fortsätta på det förhållande vi började på - utan det måste bli ett nytt förhållande om det ska bli något.
LUftbubblor, veck och klumpar är sådant som måste bort (från oss båda då vi båda var i förhållandet) - om vi ska kunna bygga något nytt. Vattnet måste torka lite.
Vila är kanske också bra
Liknelsen haltar lite också för jag vet inte riktigt vad jag är för del i den här liknelsen men det gör inte så mycket... för jag tror jag får fram ändå vad jag menar
men ...
Jag vet att gunnar inte är någon lerklump och vi är människor och inte lera som kan formas om vi inte vill... vi har egna viljor och då beror det ju på om vi förstår vad som är bäst för oss själva eller om vi travar på i egen obstatism .... då kommer inte lerklumpen att formas om igen
och är det någon annan som får/tar leran så kommer en annan drejskiva och en annan lerkonstnär att forma lerklumpen och det blir något helt annat än vad det var menat att bli
men leran kommer att veta att den är inte format till det den vara menad att den skulle vara och om den låter sig brännas så finns ingen möjlighet att ändra på det hela...och har det formade förmelåtet torkat är det väldigt svår - även om inte omöjligt - att gå tillbaka till ursprungliga drejskivan och den ursprungliga lerkonstnären så det får formas till det som det var menat till
Kanske är deadline då är vasen torr - och snart på väg in i ugnen (det bara slog mig nu)
Jag säger inte att vi kommer kunna bli en ny "vas" därför jag vet inte om gunnar kommer att "vakna upp" och säga "skit jag har gjort bort mig fullständigt" eller om jag fortfarande är beredd på att börja om längre ....?
Men jag har fått deadline av Gud och - oavsett varför han satt detta datum så ska jag vänta tills dess
för att se vad jag ska göra därefter.
Oj det blev långt men jag behövde få vädra tankar som jag ibland inte ens vet att jag har - antagligen försöker jag blockera dem
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar