Jag såg någon stans "det är lycka att vara älskad - trots att man är den man är"

Det var så jag kände när jag såg och kände gunnars kärlek
även om han inte kunde/ville/vågade älska och det därför blev kort så fick jag uppleva något jag aldrig upplevt tidigare..
Men gunnar har valt att det inte är viktigt för honom - och jag får förhålla mig till det!
Drygt ett år - och jag kan inte gå vidare?

Ja, jag är väl knäpp antar jag - jag orkar inte säga emot det längre.....jag orkar bara inte!

Jag böjde mig för mammas uttalanden till slut när det gällde min pappa - och jag kryper ihop än en gång inför ord som värdelös, jävlig och omöjlig att älska....

Jag gjorde fel när det gällde pappa - vet jag som vuxen - och det har verkligen hållt mig kvar (även om jag gungat väldigt) att jag inte ska gå på att gunnar inte vill ha mig och älskar mig (när jag sett och känt hans kärlek till mig - så som jag gjorde med pappa) men jag orkar inte längre.....

Nyss vaknade jag ur en stunds vila - så som jag gjorde i början av den här resan - med ord som titta vad han gör med henne - du får inte vara med för du är för jävlig.....

jag är slut!

Gud?
Jag vet inte ...