Det är inte alltid sant!
Jag ser att jag har pratat om sådant som jag inte brydde mig om och som bara var så ytligt att jag blir alldeles kollrig när jag tänker på det.
Jag tänker "varför sa jag det där" eller "hur kunde jag ens prata om det där"
Ja, jag tänker det inte just nu - men jag har gjort det efter gunnars och mitt sista möte men också under tiden vi sågs.
Jag förstår att jag inte gav av mig själv då - jag distanserade mig till honom därför jag visste vad han höll på med och jag ville omedvetet skydda mig själv
Dessvärre så var jag itne mig själv
´Missförstå mig inte; jag är itne bättre än någon annan. Ibland så pratar jag också ytliga saker men jag pratar ändå om sådant som jag tycker är lite skoj då - inte sådant som jag känner är löjligt eller helt utanför min tankesfärd.
Om jag inte tänker på det när jag är själv - eller något som jag kanske tänkt på efter/om det hänt något men som inte intresserar mig utan mer förbryllat mig och lämnat
Varför tog jag upp sådana saker?
Jag gör sådant med människor som jag känner inte är ärliga - eller som tar men inte vill ge
och gunnar visste jag var båda två (och det var då jag började med ytligheterna - innan hade jag gett hjärta och själ)
Även om jag fortfarande är säker (det är oförklareligt som någon annan i liknade situation som min sa om sin missbrukare) på att han älskade (hade starka känslor) för mig.
Och han visade mig det även efter att jag "kommit på honom" och då gav jag av mig själv igen - så var vi där igen för;
....så fort han började ge (av sig själv) då försvann han ur min närhet - och sökte upp andra.
Jag är så ledsen att jag inte kunde vara mig själv - inte för hans skull utan för min
Men det är inget att göra åt nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar