....känner jag - efter gunnar - sedan i går kväll.
Jag vill verkligen tala om det för honom men min stolthet säger nej.
Varför ska jag tala om för honom att jag saknar honom när jag inte är lika viktig för honom?
När hans beroende och fasaden som håller uppe hans beroende är viktigare för honom - varför ska jag då tala om för honom att jag saknar honom.
Min stolthet har talat denna gång - men så många gånger förr har mitt hjärta och vilja fått tala - och jag har mer och mer "krupit" för gunnar.
Men trots det så har jag också hävdat mig mest hela tiden och det har varit jobbigt - för både gunnar och mig - därför att jag har inte kunnat stå fast i det jag hävdat för det har varit efter andras normer och inte efter mina egna och vad jag känner är rätt.
Att tala om för gunnar att jag är hans vän - har varit rätt.
Jag är ärlig i det
Men hade han velat träffas i går kväll eller idag så hade jag inte kunnat träffa honom för jag kan inte vara hans vän i dag för jag längtar efter "min man" i gunnar och jag vill inte råka ut för missbrukaren som känner av sådant liksom blodhundar kan spåra
Får helt enkelt bara vara ledsen för att jag saknar honom men han är (i alla fall) inte med mig
Men jag är fortfarande kvar på vägen - och jag känner mig nöjd med mig själv - och det är gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar