Jag har funderat på mig själv lite.
Jag undrar om det är helt fel att jag är ärlig med vad jag känner och hur jag mår?
Om jag helt enkelt bara står för det jag känner?
Att inte lägga in några värderinga eller förklaringar runt om det jag känner?
Att inte ändra förhållningssättet till gunnar för att jag känner som jag gör - jag ändrar med andra ord inte tanken om vänskap för det.
Jag förstår att det kan verka lite osäkert för mig.
Men vad jag känner är att det gör mycket mer ont och jag stänger in mina känslor och låter dem inte få "värka ut" när jag inte får lov att stå för det jag känner och hur jag mår - "bara för att så ska man inte göra".
I går när jag talat om hur jag kände - inte med många ord - så kunde det få "värka ut" rätt och klart.
Idag känns det bättre inom mig även om jag fortfarande känner sorg och saknad så är det så milt och inte alls "bråkigt" inom mig. Det finns ingen strid i mig om vad som gäller - vad jag får/ska/vill göra - utan bara låta allt vara.
Det känns som om jag klarade av att hålla mig på min väg, i stället för att springa upp i skogen och dra i en massa eller försöka gömma mig i mörkret som gör mig rädd för jag ser inget alls (inte ens mig själv), pga att jag skickade den här lilla hälsningen, till gunnar, som jag för övrigt inte väntar mig någon respons på alls.
Den här dagen blir bra den med - tror jag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar