Det är jobbigt just nu - det känns rent fysiskt som om någonting är brutet på min kropp, har brustit i mig eller avslitet.
Det är så här det har känts hela tiden när jag saknat gunnar - men det är stillsammare ny och inte så fullt av ångest numer som det var förr.
Tidigare kände jag mig jagad av något ont som ville förgöra mig men idag är det som om den som vill förgöra mig är utestängd från min sfär och bara kan hoppas på att jag ska ta mig ut ur den - eller upp i skogen som jag har liknat det förvillande och skrämmande.
Jag kan bara rida ut "stormen"/saknaden och inte fly känslorna
Jag kunde inte låta bli i alla fall att skicka en liten hälsning och säga att jag saknade honom men att jag inte har en tanke på att få det till någonting i alla fall.
Kanske det var dumt - även om man bortser från min stolthet som inte fick som den ville - men jag är ärlig i alla fall och det är bra för min egen skull. Stoltheten vill stänga in mina känslor så att de inte får finnas så kanske jag gjorde rätt i alla fall. Känslan/sorgen/saknaden är mer äkta/nära än innan i alla fall - och jag låter den få finnas - det försökte jag hindra innan; "varför ska jag sakna honom när han...." (risk för bitterhet)
Vänskap är vad jag erbjuder och jag ska inte prata om min saknad med honom - om vi pratar (eller ses).
Jag kan inte tillåta mer för min egen skull heller - för så länge han inte vill satsa så är jag värd mer än så. Även om jag väljer att leva själv så har i alla fall JAG valt mig och älskat mig - och det är bättre än att inte ha blivit vald.
Nu ska jag krama min kudde i alla fall
och trots allt så mår jag bra - världen stannar inte för mig för att jag är sorgsen just nu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar