Att växa upp med min mamma var ett helvete.
Både fysisk och psykisk misshandel var min vardag.
Jag var ensammen om detta av oss barn - ändå förstod jag inte riktigt att något var fel.
Jag kunde få stryk för allt och inget - och ena dagen hände inget men nästa dag var det mattpiskan över rygg, bak och ben. Hon kunde reta upp sig på mig för att jag tog för lång tid på mig när jag gick förbi tv:n -även om jag verkligen bara gick förbi.
Andra tillfällen så kunde hon vräka ur sig att jag var dum, elak, egoistisk, otrevlig och att ingen ville ha mig.
Hon kunde hitta anledningar till att dra med mitt syskon för att retas och en dag retade de mig för något jag i glädje berättat. Mamma förvrängde det och drog med mitt syskon i det hela.
Syskonet hade alla "fördelar" och fick aldrig stryk, blev aldrig retat eller hör hur dålig det var. Det fick sitta i knät och bli kramad - medan jag bara kunde stå bredvid och titta på.
När mamma behövde stöd och hjälp så var det jag som skulle finnas till hands.
Jag fick verkligen inte vara barn och jag var för liten för att axla ett vuxet ansvar men utvecklade strategier för att kunna "komma undan" mammas nycker.
Dessa strategier har ju följt mig in i mitt liv - och även om jag inte varit i ett sådant läge före gunnar att jag haft dem väldigt tydliga så har jag varit den som skulle finnas till hands och jag har underlättat för dem i min omgivning att inte vara schyssta mot mig (utan att jag förstod det - och inte heller att de inte var schyssta)
När gunnar "brast" så hamnade jag i "samma" situation som jag hade hemma i barndommen.
Jag hörde mammas röst som skrek till mig att det var mitt fel för jag var dum egoistisk och ingen ville ha mig.
Jag försökte verkligen använda mig av de strategier jag utvecklat som barn - samtidigt som jag redan hade kommit en bit på väg innan jag träffade gunnar som gjorde att jag försökte var klok utifrån det.
Sedan började jag tänke enligt samhällets värderingar "han är inget att ha..." etc. och vidare så började jag lyssna på "experterna på sexmissbrukare" och jag försökte följa allt men inget funkade.
Det jag inte gjorde var att lyssna på mig själv - vad ville jag? vad kände jag? vad behövde jag?
Jag trodde ett tag att jag lyssnade på mig själv - men det var bara i huvudet inte praktiskt!
Det finns mer till min historia med gunnar - som jag känner att jag inte kan berätta ens så här för det är för avslöjande - som gör att jag inte heller "kan" aggera på annat sätt än jag gör nu.
Så som jag gör nu är att hålla mig på vägen - där jag ska vara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar