Idag har jag kommit till en plats som känns bra för mig - och en plats där jag kan arbeta med mig själv i "nötning" med den som väckte upp mitt mest aggressiva medberoende.
Jag önskar på sätt och vis att jag hade börjat skriva den här bloggen redan då i starten - för att det skulle vara synligt hur mycket jag förändrats under åren - men samtidigt är jag glad att jag inte gjort det för det hade varit jobbigt att titta tillbaka på.
Och då, när jag var i det, så skämdes jag för hur jag betedde mig och även om jag inte klarade av att göra annat då, så såg jag att jag betedde mig sjukt.
Men det sjuka var en reaktion på något annat sjukt så (även om han försökte få mig att tro att jag var sjuk och han var sund och klok) jag kunde inte döma mig själv hårt.
Det var när jag ramlade tillbaka i något som jag bestämt mig för att sluta med som jag "knäckte mig själv" eftersom jag tog till alla hemska ord och bedömningar om mig som min mamma gav mig som barn/tonåring och det gjorde ju att jag "låg och krälade" (mentalt) i skit och försökte ta mig upp men allt "skit" tyngde så mycket så det tog tid.
Samtidigt så hade jag en stolthet i mig själv - som alltid gått emot min mammas utlåtande och behandling av mig (troligen den som gjorde att jag inte knäcktes fullständigt som människa) och den reste sig upp mot gunnars beteende mot mig då och då och försvarade mig - sa att jag inte hade fel.
Men också värderingar i samhället - och "experters" (med all respekt till deras kunnande) fick mig att tappa mig själv och vad jag behövde för att kunna komma vidare.
Troligtvis - om jag hållt fast vid den väg som jag kände var min - så hade jag kommit längre idag än var jag är nu och också varit starkare i mig själv än vad jag är idag.
Till slut så kunde jag inte ta annan väg än den som var min - och på den så kom känslan av att vara gunnars vän - och den gjorde mig trygg i mig själv.
Visst jag "nöts" ibland mot gunnar - och reagerar men jag kan också återreagera nu för jag känner mig trygg
Jag vet att många säger: "vara vän men en sådan som honom - han förtjänar det inte - det finns andra att satsa på!" och allt är sant.
Men vi gör alla fel - om vi ska se på om han förtjänar det eller inte - och jag förtjänar det. Jag förtjänar att få komma vidare och att få bearbeta mina fela och brister som jag troligtvis inte skulle se lika tydligt i andra sammanhang och inte heller hur djupa de är - eftersom jag aldrig blivit så "knäpp" som jag blev med gunnar.
Jag känner mig trygg och säker på att jag är på rätt väg - för mig (har vi tur så är det rätt för gunnar också) som kommer att göra mig fri från mitt medberoende.
Kanske jag alltid måste vara på min vakt för att inte ramla in i det igen men jag är ändå friare än innan.
Jag håller mig på vägen!
Idag är jag trött men det blir en bra dag ändå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar