Dagen har varit bra...
Fast fram mot kvällen fick jag lite oro i kroppen.
Jag fick tankar på att jag skrivit dumt och att jag gjorde gunnar besviken - eftersom han förnekade att han höll mig på avstånd.
Tänkte skriva ett mail till - för han har ju naturligtvis helt nonchalerat mig (mailet) - och försöka ge någon slags förklaring men jag bestämde mig för att låta bli.
Jag hade ju skrivit att jag inte tänkte lägga mer engagemang på saken än vad jag gjort - och med mailet var det sista jag skulle beröra det hela.
Sen har jag känt mig lugn för det - även om det är något i mig som oroar mig för att han inte har svarat.
Och jag kom på att jag är mer rädd för att bli helt nonchalerad än för att få skäll, bli kallad för dum i huvudet eller till och med att få stryk - för då bryr man sig ju om mig i alla fall (även om det är negativt).
Det kommer ju från barndomen - den enda (kanske med lite modifikation men inte mycket) uppmärksamhet jag fick (om jag fick någon) från min mamma var negativ.
gunnar slåss inte, han är en mycket snäll människa i sig själv, men han kan bli elak och kall om jag kommer för nära hans missbruk dock - och det är troligtvis det jag har gjort nu igen.
Hur som helst så är det hans problem - och inte mitt - så jag låter honom vara
men jag backar inte för att vara hans vän i alla fall
Dum?
I så fall kommer jag så småningom att se det själv - om inte så kan gunnar vinnas bort från sin missbruk
Jag hoppas på det sista - men jag tänker inte försöka lösa det!
Jag bara finns här - utan att stänga av mitt liv för hans skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar