Nu har vi haft lite kontakt gunnar och jag. Vi har inte haft någon mer närkontakt utan hållt oss till vänskaplig hållning.
Han har hjälpt mig ´med en del saker också och jag är glad för det.
Jag förstår att han har "något på gång" men jag kan inte - och vill inte göra något åt det och det är ju en av orsakerna till att vi inte närmat oss varandra mer än så. Och hans sätt - lite på sin kant - visar mig att så är saken (det är inte första gången jag sett det).
Han frågade idag vad det var och jag frågade om han ville ha ett ärligt svar och det ville han så jag sa att det kändes som han höll avstånd.
Jag sa också att det var okej - bara han kunde tala om det så jag visste var han var.
Han förnekade ju - och sa att det inte fanns anledning (och det gör det ju inte) mer än han kanske vill, behöver inte klarar annat - och det får vara okej.
Jag förstår mig inte alltid på dig - sa han - och det är nog sant.
Frågade om han förstod sig på sig själv alltid då. Ja sa han som svar men jag frågade "verkligen?" och då svarade han nej.
Det känns lugnt faktiskt - jag tar avstånd lite (utan att stöta bort honom) från och med nu.
Känner mig faktiskt otroligt lugn utan att jag för den skull tror att jag gömmer undan mina känslor och tankar.
Jag tror att jag håller mig på vägen med blicken rakt fram just nu - och det är nog det som är det som gör det (jag vägrar att ens kika åt skogen till)
Fast igår tog jag en sväng - långt ut på vägkanten en stund - men jag sprang sedan inte upp i skogen utan vände åter till mitten av vägen.
Håller jag mig kvar på vägen - så ska det här funka!
Jag skriver lite kryptiskt just nu - men det är vad jag kan göra just nu....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar