...hade jag redan börjat känna på livets baksidor för länge sedan.
Jag kom på mig själv i går, när jag skrev om den fina tvååringen jag varit och firat, att jag kände mig smått avundsjuk på henne (inte missunnsam - stor skillnad).
Jag hade redan som tvååring börjat utveckla mina "känslospröt" för hur situationen låg till just nu och om jag behövde "huka" mig eller inte. Som tvååring så var ju ofta behovet av att få trygghet och omsorg så mycket starkare än "förståndet" att jag många gånger försökte få det tillfredsställt ändå genom att söka mig till mamma men...
Redan som tvååring hade min inskolning till medberoende startat!
Det tog många år innan jag först skulle komma till en punkt där jag började inse att något i mitt liv var tokigt - och det skulle ändå ta ytterligare 8 år innan jag träffade gunnar och efter det kom till insikt om att jag var medberoende.
Tidigare hade det varit så "normalt" att det inte hade märkts - eller snarare så att andra tyckte det var praktiskt för dem - men med gunnar så "blommade den upp" till det värsta monster som tog över hela mig.
Nu har jag fått in så många "stötar" på mitt medberoendemonster att det håller sig på plats - men jag vill ha det helt DÖTT.
Hur får jag det? Är jag på rätt väg - eller lurar jag (det) mig själv?
Hur det än är med det så blir idag en bra dag!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar