Frihet

Frihet är något jag alltid har uppskattat
Att inte bli "bunden" av något eller någon så att man är hämmad i sin naturliga personlighet


Jag har nog ofta trott att jag varit fri - och känt det så men idag vet jag att jag i hela mitt liv varit ofri
men konstigt nog trott motsatsen
Jag har ju varit fri på ett sätt men på flera andra sätt varit så ofri som det går att vara

Jag har inte tordas vara synlig - inte göra det som andra tycker är naturligt och inget konstigt
Jag har också kunnat manipuleras till att göra saker jag inte velat genom att folk har "tryckt på knappen; egoistisk och elak" - för att bevisa att det inte är sant
Däremot har jag verkligen kunnat säga stopp när folk tydligt velat tvinga mig till något jag inte tyckt om

och killar som försökt styra mig har alltid ramlat bort innan det ens blivit något.
Lika så har de som velat ha mig som mamma lätt ramlat bort - för jag har inte den känslan i mig
"farliga" killar har aldrig varit av intresse utan snarare fått mig lätt "äcklad"
Jag har gillat snälla killar...
men jag har fastnat för snälla killar med problem

men med min man var jag fri - han levde som han gjorde och jag levde mitt liv på sidan om
inte friskt men ändå - inte låst/bundet

Med gunnar blev jag bunden - och jag tror att jag blev det pga att jag trodde han var sund och jag hade börjat lita på honom som ingen annan
Jag fortsatte göra det trots vad som hände och min bundenhet handlade mer om att jag inte ville missa när han "vände om" än att kolla upp honom - även om jag gjorde det också.
Men mitt kollande var mer för att se om jag lurade mig själv eller om jag kunde lita på mig - om jag bara var så dumt "svartsjuk" som jag bara sett hos andra och som jag inte respekterade.

Jag tänkte att jag var medberoende - men idag undrar jag om jag verkligen hörde hemma under den termen. Visst jag har tendenser att vilja stötta och hjälpa andra men är det att vara medberoende - och var det det jag gjorde med gunnar?
Nej, när jag ser tillbaka så ville jag mer tvinga fram, hos honom, att vara ärlig - mer än försöka få honom att göra något åt saken (även om jag påpekade för honom vad jag trodde och att han betedde sig illa med sitt sätt att utnyttja mig och andra).
Jag ville ha ärlighet - är det att vara medberonde?
Jag säger inte att det är så att jag inte är medberoende - och jag svalde det i början - men jag undrar idag om det verkligen är så?

I dag känner jag mig fri
Jag vet vad sanningen är - och även om gunnar aldrig kommer att erkänna den så vet jag ändå

DEt är frihet att lita på sin egen person och personlighet - och veta att jag är helt okej oavsett vad jag vill samt att mina känslor, tankar och behov är lika rätt/naturliga som alla andras...