För den som kan tänkas komma in på min blogg och läsa det jag skriver kanske det inte verkar göras några framsteg - men för mig som varit med på min resa vet hur långt från starten jag är i dag.
Och skillnaden från när allt med gunnar börjad är verkligen som natt och dag (eller i alla fall förmiddag)
Jag kom bara på en sak när jag läste ett inlägg på sanons hemsida
Jag ville verkligen hjälpa gunnar att bli fri från något han varken ville erkänna eller se för sig själv
han skyllde på att tjejerna inte var rätt för honom - men hade det varit så hade han gjort slut (med mig och gått vidare inte haft mig kvar och också andra)
Två vet jag att han har haft en längre tid (som ett förhållande) - en är det slut med nu - när han haft mig och andra också
Hade inte jag insett vad som skett hade jag också sett oss som ett förhållande och han hade låtit mig mer eller mindre tro det
Men tillbaka till min tanke;
jag försökte verkligen hjälpa gunnar - samtidigt som jag själv hade sådana smärtor och rädslor att som jag försökte hålla i schack på de märkligaste sätt
Detta gjorde att jag höll på att gå under - och jag försökte släppa taget flera gånger men då gjorde gunnar något som drog mig tillbaka
Jag skyller inte på honom - mer än den skuld som är hans - för jag borde inte låta honom få det övertaget (och jag visste deet då också men det hjälpte inte)
Den stora skillnaden idag och då var att jag fick insikter men aldrig lät dem landa i mig utan hade väldigt bråttom att dela dem med gunnar - och när jag gjort det (eftersom insikterna inte hade landat) så tog rädslan över och jag delade rädslan (vad den nu drev fram) med gunnar
Jag höll på att gå under!
och samtidigt kunde jag inte göra något åt det heller det var bara att följa med ända ner till botten
och hur konstigt det än låter - och jag trodde jag varit där flera gånger innan - så hamnade jag inte på botten förr än för drygt en månad sedan...
En bra "simmare" - dvs överlevare - gjorde nog det svårare för mig att hamna där
Jag var så van att ta hand om mig själv, alla andra och att det var jag som skulle "fixa till det" så det var det som trots allt höll mig uppe
I detta nu inser jag att det hade inte kunnat sluta förr än jag insåg att jag inte kunde/orkade mer - detta trots att så många andra sidor hos mig blivit starkare så hamnade jag på botten just då när jag borde vara uppe vid ytan (när man ser det ur värdsliga ögon)
Jag är trots allt glad att jag träffade gunnar; jag fick känna äkta kärlek (den som gjorde att jag ville ta mig ur min gömma för att ge allt) - och jag har fått känna kärlek (även om han inte ville/tordes ge mig den när han förstod vad han gjorde)
Jag har helats inifrån och ut - i så mycket under den här tiden och jag står nu kvar; starkare och mer jag än jag varit förr!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar