Min mamma spöade ofta upp mig.
Oftast visste jag inte varför hon var arg - eller också var hon arg på något som min syster hade gjort men inte behövde ta. Ibland hade jag säkert gjort något jag inte skulle.
Men hur det än var så tror jag inte på att barn ska ha stryk - ta tag i armen om det är så men aldrig stryk och absolut inte spö av mattpiskor, kastruller, skärp etc!
När jag hade fått så mycket stryk som orkade ge mig knuffade hon iväg mig ett tag men sedan tog hon upp mig i knät och första gången så trodde jag att hon skulle trösta mig men så var det inte.
Nej, hon talade om för mig hur elak, dum, egoistisk etc jag varit och att det var därför jag fick stryk.
Sedan skulle jag säga till henne "du gjorde rätt mamma som gav mig stryk".
Vart gick jag när jag fick "stryk" av gunnar - jo till gunnar (och barnet inom mig hoppades på att bli tröstat men det blev inte det!)
Jag vet att varje gång jag sa dessa ord - som jag inte tordes annat än säga - så kände jag hur jag föraktade mig själv (även om jag inte kunde det ordet så var känslan där) och detta självförakt har jag haft inmurat i mig sedan dess.
Ända till för någon månad sedan när jag skrev till gunnar - utan rädsla eller ångest efteråt - och sa vad jag tänkte.
Då brast "muren" inom mig och jag såg liket av självförakt där.
Kunde kasta ut det och begrava det där det hörde hemma...
Detta var första förlösande tillfället för mig - och det har kommit fler
sista tiden har jag sett mitt trasiga hjärta, sett gunnars agerande för vad det var och sett hur jag själv skrivit som en tok till gunnar....
Allt leder till upprättelse och helande - till slut
Tvättstugan i kväll - mindre rolig syssla men måste göras
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar