Jag har skrivit mycket till dig som varit hårt och bortstötande - som jag inte har menat - för att försöka skydda mig själv
men det som var sanningen var det du fick av mig när du var med mig när vi umgicks (utan att andra nämdes eller märktes hos dig)
Du tycker inte att jag är något att ha och att jag bara är något du kunnat använda dig av när ingen annan funnits lättillgänglig - eller också har du skyddat dig själv genom att göra mig illa....
Jag vet inte inte vilket - förr trodde jag att det jag kände från dig och såg i dina ögon när du såg på mig var sanningen
Men pga allt som hände på slutet så kan jag inte längre tro något annat än att du är en elak, beräknande skit som ville göra mig illa
för att du kunde, för att du visste att jag älskade dig, för att du faktiskt såg ner på mig som människa/kvinna?
Jag vet inte varför - och jag tänker inte längre försöka förstå ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar