Ibland är det svårt att vara ödmjuk när det gör ont i själen och man bara klara av att vara helt ärlig mot sig själv - dvs med sin sorg och sin smärta.
När man är rädd för att de ska tycka man är dum eller löjlig för att man är ledsen eller sörjer - i stället för bara fatta att man ska vidare och lämna det som gör ont bakom sig.
Är man inte den typen som "hoppar på" en annan buss när bussen man ville med åkte ifrån en då ses man som småknäpp i det här samhället.
men om den bussen som jag vill med går till Stockholm - vill inte jag ha en buss som går till Haparanda eller Göteborg tex. Att "hoppa på" en ny buss på en gång betyder ju att jag tänker att alla bussar är lika dana men sanningen är att varje buss som finns - och har gått en tid - är olika på något vis. Även bussar - hur är det då inte med oss människor- det går inte att bara "hoppa på" en ny!"
I vårt samhälle är okej att var ledsen ett par veckor sedan ska man bli sur/arg och snacka skit ett par veckor till och efter det så ska man skratta åt hur dum man var som gick på en sådan nit - och gå vidare med en ny - men jag är inte sådan och jag tror inte man mår bra av det heller innerst inne.
men Ödmjuka mig ska jag - för det är ödmjukhet (inte nedvärdering av sig själv) som får en människa att vara den/som hon ska.
En ödmjuk människa vet att hon är bra, vad hon är bra på och vad hon har sina begränsningar och brister/fel. En ödmjuk människa dömer inte varken sig själv eller andra. En ödmjuk människa korrigerar sig själv och skyller inte ifrån sig. En ödmjuk människa kan se en annan människa - även bakom den murar, brister och attetyder.
En ödmjuk människa strider inte för att få rätt - hon släpper taget när hon ser att det är inget mer hon kan göra och lämnar över till Gud.
En ödmjuk människa kan förlåta - även om hon inte tillåter någon att trampa på henne
Ödmjuka mig - är min utmaning (även om jag inte har varit högmodig - men kanske lite stursk)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar