... var jag som någon som låg i ett stormigt hav och trampade vatten och försökte simma framåt - hitta en väg framåt. Jag kände att jag blev mer och mer trött och tog in kallsupar gång på gång. Jag orkade inte mycket mer och började sjunka gång på gång - jag var nära att gå under fullständigt.
Varje gång jag trodde jag funnit en plats att vila och började slappna av så visade det sig vara en tjock pappskiva som när den sugit åt sig tillräckligt med vatten så började den sjunka och jag fick börja om.
Men till slut så kastade den sista stora skrämmande vågen mig i land och jag smällde i rätt så hårt och det gjorde ont men jag var på land. Jag kände stadighet under mig och jag kunde äntligen börja slappna av. Jag tog mig bort från havet och stormen där - även om det fortfarande var storm runt mig så var det land - fast mark under mina fötter - och jag kom bort från det skrämmande.
Havet som försökt förgöra mig - var också det som till slut räddade mig.
Minnet är kvar - men i dag har jag lugn och jag ligger och vilar på en grön äng....
och bara har det gott
livet har vänt och något nytt har kommit....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar