Jag undrar om jag blivit sjuk för att jag inte vill kännas vid mina egna känslor?
Jag vet att jag slutat känna för gunnar
vänskap ja - men andra känslor nej
det är som sten - och jag känner mig som sten emellanåt
Det känns som om jag stängt av min vanliga "radar" om hur folk mår ....
kanske för att jag känt mig utnyttjad och sårad av dem jag verkligen brytt mig om - gunnar var bara droppen som fick bägaren att vara tvärfull - men så här för en tid sedan så var det en vän som sa två saker - två droppar som fick bägaren att rinna över.
Inget riktigt hemsk men något som en vän inte ska göra - och jag kände det då men fick inte riktigt grepp om hur/varför förr än efteråt. Och då vi bor långt från varandra så har det inte funnits tillfälle att prata om det för jag vill se henne när jag gör det.
Ytterligare en sak som jag känner behov av - att se personen som jag pratar med om viktiga saker
gunnar slutade jag känna för når han - för sista gången visade mig att jag inte betyder något för honom
Att min vänskap står fast beror på att jag vet var jag är i dag
och min vänskap står faktiskt kvar till alla som jag varit vän med - jag vill dem väl och skulle de komma till mig för att de behöver något så skulle jag ställa upp (om jag kan)
men de jag avslutat gemenskap med kommer jag inte längre att ge mig själv av - och de får inte kliva över mina gränser och ta sig in i min privata sfär.
Nej jag har inte struntat i hur människor har det men någonting i mig vill blunda just nu - och jag mår inte bra av det
jag är en person som bryr sig om!
Vad gäller gunnar - så vet jag allt, uppfattar jag allt och kommer ihåg allt - men jag ska vara hans vän
Det är bara så det ska vara - det är rätt!
Men jag måste sluta - försöka få honom att förstå det
vill han inte förstå - eller skiter han i det - så är det ingen mening med mina ansträngningar
Jag är väldigt hoppig och osammanhängande just nu men jag är verkligen trött pga min sjukdom - som jag inte velat inse att den är så kraftig som den är
när läkaren säger att han tycker jag ska strunta i jobbet ett par dagar - och sluta vara så Luthersk - och gå hem och bädda ner mig i stället för att gå till jobbet igen då är det ju inte jag som är pjoltig
Och vad gäller gunnar - jag vill inte ha honom; inte som han varit mot mig (oavsett den värme och kärlek han gett när vi setts) för det har varit nedvärderande - det är bara jag som är så van vid det så jag har valt att blunda för det och bara se det fina (som kanske varit 25%)
Nej - jag är jag och jag är för bra för att bli behanlad så - och så har jag blivit behanlad hela mitt liv (och börjat göra upp med innan gunnnar)
Nu är det slut med sånt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar