Jag ler men jag gråter
Hur går det ihop?
Jag känner mig lycklig med mig själv och glad för att jag hittat och kunnat göra mig av med mitt lik/självförakt.
Hade jag inte gjort det hade jag hört av mig till gunnar och bett honom komma hit på vilkor som inte bekräftar mig utan bara förnedrar mig
Jag saknar den värme och den kärlek och den tilltro gunnar visat mig när han velat träffa mig
men jag saknar inte att bli bortstött och få anklagelsen att det är mitt fel att han inte vill träffas så ofta när han söker efter andra och hellre är med andra då (men det är klart att det inte är roligt att umgås med någon som märker när man ljuger och luras)
Jag måste låta honom stå ansvarig för sitt beteende - även om jag betett mig som en idiot därför att jag inte vetat hur jag skulle handtera situationen pga mina inre spöken och lik
men jag tror ju också att gunnar inte kunnat hantera sina känslor vad gäller mig pga hans spöken och lik
Andra har säkert varit lättare att vara med därför att närheten inte blivit så nära som med mig - för det vet jag att den varit.....
Men inget jag kan göra åt saken, faktiskt
gunnar dog när jag kom på honom med den "första" tjejen
Det här är inget bakslag - det är bara en fortsättning
Jag behöver få vara stolt, glad, ha självrespekt, älska och tycka om mig själv - och sakna gunnar - för att kunna handla annorlunda mot innan när självföraktet bara förstörde allt mitt tänkande
respekten tappade taget, kärleken blev förnedrad, stoltheten kröp ihop, glädjen vändes i smärta och min egenkärlek fick veta hur löjlig den var.
Jag försökte både hävda mig själv och knäcka mig själv på samma gång - och kunde inte på något sätt vara konsekvent mot gunnar
och inte visa mig själv respekt
Det är ny tid - och nya tankar och jag är jag på riktigt nu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar