Är det så att jag lurat mig själv?
Att jag tror att jag känt/sett gunnar fast jag inte alls har gjort det?
Har jag hindrat mina tankar/erfarenheter från att komma ner till hjärtat?
För att det gör för ont att tro att gunnar verkligen bara är en skit och inget annat?
Är det så?
Har jag helt enkelt inte haft någon insikt?
Ska jag äntligen inse....?
Eller är det enda jag ska klara av - fullt ut - att göra, "släppa taget helt"
Hur gör jag det?
Jag står kvar ändå som hans vän - därför jag tror att det är rätt!
Även om det blir som med en del andra på avstånd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar