En ska som jag för det mesta har klarat av att inte göra här på bloggen är att vara "klok och förståndig".
Jag har alltid varit klok och förståndig i alla sammanhang annars - aldrig rört vid det som varit svårt med känslor utan bara med teori.
Om jag skulle ha pratat med någon vän tex så skulle jag bara ha använt teorin - inga känslor alls för jag vill inte verka knäpp inför dem som känner mig
Men det här med gunnar - gjorde mig knäpp och tyvärr så är det väl han som fått se den sidan hos mig
(inte ens här klarar jag riktigt av att "flippa ut" så som jag har gjort när jag skrivit till honom)
men jag har ändå varit ärlig här för jag vill inte heller - om det är någon annan som är i liknande situation som jag - ska känna att hon/han är ensammen i sitt sätt att reagera
Det är knäppt att ge av sig själv och inte känna att det uppskattas
att jag duger inte och min kärlek är inget att ha
att bli lurad - fast man ändå på något vis trott att allt man haft var sant
Kanske var det sant -fast han/hon inte kunde hantera och stå fast i det men det är nog olika från fall till fall
Att jag är så säker på att det jag känt från gunnar är äkta - är för att jag aldrig släppt in någon förut och aldrig trott på någons känslor förr (den allra första killen så hoppades jag att det var sant - men släppte aldrig in honom för jag tordes inte och när det sedan rasade så fick jag ju det bekräftat också)
Den här gången släppte jag verkligen in - och gunnar var/är mitt livs kärlek
Det känns!
Men just nu - säger jag ödmjukt - så känner jag att jag har släppt taget
på riktigt - konstigt nog så tror jag verkligen att jag har släppt taget
kärleken får finnas kvar och min tro på gunnar som människa har jag kvar - liksom att jag är hans vän
men jag tänker inte längre betona det för honom
Idag har jag inte skrivit något till honom - och känner faktiskt ingen som helst lust till det heller
Jag är inte riktigt fri för jag kollar upp något som jag kan (även om det inte alltid ger något) men det börjar kännas som det är mindre intressant också
Låter mig hållas tills jag tröttnar helt
Det är när jag slår mig själv och blir arg på mig själv som jag bli ännu mer "på" än om jag bara är snäll mot mig själv - och säger "det är okej - nya tag nu"
Idag skrattade jag åt en sak i "big bang theori" så hjärtligt så jag blev förvånad själv
Det var nytt sedan nästan 4 år att glädjen kom från hjärtat - har skrattat förut också men det har mer varit utanpå än inombords
KÄNDES FANTASTISKT!
Så befriande - så härligt
Glädjen/skratt var under alla år - från barndommen - mitt redskap för att inte känna av sorg, fruktan, besvikelse, förkastelsen, och smärtan inom mig
och på något vis var det från hjärtat - men när det här med gunnar hände så tappade jag detta
Men jag känner att detta skratt och den glädjen - även om det var en kort minut - kändes mer äkta än det jag hade förut.
Jag struntar i gunnar om jag ska tappa bort mig själv och om jag ska tappa bort Gud för hans skull
då får han vara, göra och tänka vad han vill
Det är han som förlorar mest på det - även om jag kan känna att jag har förlorat en fin människa .....
Detta blev långt
men jag känner mig verkligen lugn - och det är ärligt utan högmod och med en försiktighet för jag vet att jag inte har haft kollen tidigare (flera gånger när jag trott det) men jag ska njuta av det här nu...
Vägen är så stadig att gå på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar