Jag kan inget göra åt den mer än låta den skrika - så som jag sa igår - tills den tröttnar.
Det var så jag fick göra när min far försvann när jag var barn....
hade jag då - så som jag vet idag - vetat om att det var min mor som hindrade honom från att komma hade jag nog uppmuntrat min saknads rop längre .... kanske hade det då gjort nytta....
Den här gången är jag lika ensam som jag var då och min längtan är det enda jag känner
längtan efter den jag älskar - och som jag känt kärlek från....
Som jag sagt tidigt - det är inte farligt det är bara stå ut med det tills det ger upp...
Saknar, saknar, saknar.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar