"Att våga möta problemen, i stället för att fly från dem, besparar dig mycken vånda"
Jag kunde inte låta bli att tänka på gunnar när jag läste detta nyss - därför han har bara flytt hela tiden. In i nya famnar som ska trösta tills de känns utnötta och vanliga...
Det är inte mitt problem men jag vet att jag försökte få honom att stanna upp - och ta problemen med mig och när det bara blev en stängd dörr för mig (som också behövde få reda ut det som hänt - oavsett hur framtiden skulle se ut) så försökte jag få honom att ta sitt ansvar och avsluta oss shysst men det blev också en stängd dörr.
Han ville att jag skulle ta ansvaret - men det var inte mitt att ta (faktiskt) men nu har han ändå gjort det till slut.....
NU på morgonen så kom det över mig sorg och dåliga minnen - men inte så jag tappar taget utan bara som om det talade om för mig att nu är det gunnars tur att få sina smällar
Jag vet inte om det är sant men det var så det kändes och som om varje sak som kommer hända så ska han komma ihåg vad han gjort mot mig...
Det är inte ett önsketänkande - bara en känsla inom mig....
Jag önskar honom inte illa - men är det det bästa för honom, för att kunna bryta sina negativa beteenden så är det väl som det ska...
Det sista dåliga beteendet som jag hade klippte gunnar av till slut
JIPPI!
Lite barnsligt sagt kanske men jag kan inte annat säga - för det känns så befriande.
Det finns inte en liten tanke om vad jag vill säga gunnar, uppmuntra gunnar eller banna/anklaga(inte felaktigt) gunnar
NU är gunnar ensam igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar