Jag är trots allt tacksam för vad det har lärt mig - framför allt om mig själv men också hur andra människor kan vara och hur skadade de (till motsats till att det alltid är mitt fel) kan vara av sina bakgrunder och erfarenheter...
Jag har haft många i mitt liv som bara velat haft mig där för sin egen skull - för att få hjälp med saker eller någon som ställer upp när de har behov av någon som de kan lita på ...men som inte uppskattat mig som person eller funnits där för mig...
Jag insåg/inser att de har gjort en förlust när de inte velat uppskatta mig och jag därför har låtit dem få lämna min tillvaro...utan ilska eller någon bitterhet som fått sitta kvar. Ett tag kände jag mig väldigt uppgiven och ledsen över det och om jag velat så hade jag kunnat bli bitter men jag valde att låta dem gå med all önskan om att det skulle gå dem väl i livet.
Ibland är det dumt att berätta för vänner (även dem som verkligen är vänner och bryr sig) - och det har jag fått erfara i de försök att var som andra som berättar allt för sina vänner (känslan av att ha vänner som förstår och stödjer är ett behov - men inte vänner som vill spä på ilska och oginhet även om det är för att de tycker om mig) så jag har återgått till att inte berätta saker för någon - mer än några få utvalda.
En av dem är vännen jag skrev om "före jul" och ytterligare en vän. Dessa två är dem jag kan berätta mest för - men jag har en del saker för mig själv även för dem.
Bara Gud vet allt och jag döljer inget för honom.
Om gunnar berättade jag inte för någon - vi gick ju och kände oss för, ville vara helt säkra på att det var vi, så eftersom jag förstod den tanken så väntade jag på gunnar när jag var säker - och efter ett tag fick jag se att han kände sig för med fler....Men en sak som är säker är att min kärlek till honom har inte gett upp...jag önskar honom väl och kan inte känna agg till honom.
Jo, jag har hunnit vara bitter, jag har hunnit vara arg, jag har hunnit med alla vändor av känslor och tankar ett antal gånger - och jag höll på att fastna i snurren - men allt jag gjorde ledde mig till slut fram till en stor knut inombords som inte ville lösas upp.
Den kändes som om jag låst in mig igen - jag som låste upp för mig när jag träffade gunnar - och kunde inte ta mig ut och jag ville verkligen inte vara inlåst igen men visste inte hur jag skulle ta hand om mig själv... jag var som i en liten fängelsecell och snurrade runt fem steg åt vart håll.
Men nu känns det som jag har tagit mig ut ur cellen - ja, jag står bara i dörröppningen ännu och tittar ut. Men dörren är öppen och jag är fri att gå vart jag vill - även tillbaka in i cellen. Väljer jag cellen igen så är det mitt val - och jag kan inte klaga på något eller någon - men jag vill inte det.
Jag har pratat om ett väntrum - det är inte cellen - som jag väntade i och nu känner jag att jag kan resa, här ifrån, när rätt resa är på gång... nu väntar jag bara på att rätt tid för rätt resa ska dyka upp.
Jag är fri att resa vart jag vill - men jag vill bara resa dit Gud vill att jag ska resa; det är rätt plats!
Väntan fortsätter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar