....jag är åter tillbaka i smärtan...
Känner mig dum ...
Och jag är så jätteledsen!
Jag saknar fortfarande den mannen som jag träffade - inte han som var någon annan när han inte var med mig eller den mannen som till slut bestämde sig för att han inte längre ville vara den han var med mig ...inte den mannen som var för feg för att se den smärta han åsamkade mig ...
Och jag vet att jag ses som dum som över huvud taget fortfarande saknar honom...
Det hjälper inte - jag har försökt säga det till mig själv men det är som något jag läste och tror jag lagt in här tidigare "Ibland känner hjärtat det som inte hjärnan kan förstå"
Hjärtat har fått det, det behöver för att väckas/våga sig fram - och nu kan det inte förstå att det inte får ha det...
Ville Gud att jag skulle få en stor fet smäll?
I så fall har han verkligen gett mig den - kan han inte krama om mig nu och låta det sluta göra ont?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar