när jag går omkring här hemma så känns det som om han tittar på mig och det har också känts som om han är med mig när jag promenerar.
Ja inte i går mer än vid ett tillfälle.
I går var jag med en vän och det var så trevligt - men när vi satt på ett ställe kändes det som om gunnar var där med.
Jag funderar inte över honom och jag njuter inte av känslan så det är inte därför den håller sig kvar.
Den är bara där helt enkelt - bara konstaterande.
Jag vill bara nämna det för jag vill inte att det ska få tillfälle att börja dra i mig - så jag gör något jag inte vill göra (som att börja längta efter honom).
Det är han som valt och jag vill inte längre vara hans fånge och vara den som får ta straffet p.g.a. hans handlande!
Nu återgår jag till att känna den lycka jag känner!
Jag delar med mig lite:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar