Just nu kom en sådan djup sorg över mig när minnet dök upp om hur jag helt tappade fattningen och kontrollen över mig själv p.g.a. gunnars handlande med och mot mig.
Sorgen är så äkta på något vis...
...över att jag tillät mig själv förnedra mig själv så till den milda grad...p.g.a. honom.
Ingen människa i världen är värd att jag behandlar mig själv så illa - INGEN!
Och det är en sorg - ingen ilska, ingen känsla av "vad knäpp du var" inget fördömande - bara ren sorg!
och Det finns en sorg över att han ville behandla mig så illa också.
Varför ville han det?
Jag får kanske aldrig något svar - men varför valde han just mig att göra det mot?
Antagligen för att han kunde....
och det fick honom att känna sig som om han var något förmer att han kunde...
Sorgen - ja, den finns där och det är dagens uppgift att låta den få verka och verka ut...
gunnar och det han gjort - lämnar jag ifrån mig - till honom själv och till Gud.
Lyckan jag känner ska inte få grumlas av detta - men sorgen ska få ta sin tid mitt i lyckan.
Det är
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar