Den sista tiden har jag varit väldigt stabilt mitt på vägen på min "skogspromenad".
Men jag känner det som om skogen försöker locka upp mig - den ropar på mig då och då och ibland känns det nästan som om grenarna böjer sig ner för att grabba tag i mig så som de gör i "Snövit"
Men jag har klarat det rätt så bra - så länge jag håller mig till Gud och hans "sinnesfrid" och inte glömmer bort den när jag är uttröttad - för det blir jag när jag knappt får sova vissa nätter och ibland när jag hjälper någon annan.
Numer gör jag det gärna - när jag gör det - inte som förr när det ibland blev ett "krav/måste" ställa upp på mig (oavsett om det var från mitt omedvetna eller om det var från omgivningen som lärt sig att det gick att ställa krav på mig)
Hur som helst så är det något som vill få mig att tappa balansen igen
Jag har inte glömt gunnar - och mina känslor för honom finns fortfarande där
men jag går vidare med mitt liv och min tillvaro för han är där han är och jag är där jag är
och jag kan inte gå dit han är - och jag vill inte heller för där han är är det inte friskt
men jag tror att det är det som vill locka och pocka på mig - därför att det blev som en "drog" att försöka få reda på om jag kände och uppfattade saker rätt - om gunnar ljög eller inte
Men nu finns inget han har ljugit om längre därför att "allt" som han ljugit om vet jag och i och med att vi inte har någon kontakt nu så kan han inte ljuga (för mig) och jag kan inte känna något sådant.
Vad han gör nu är hans problem - och jag behöver inte veta det (för det har inte med mig att göra alls - eftersom han inte ljugit om det) förstår ni resonemanget?
Känslorna finns - och saknaden - men inte "behovet" av honom - eller "strulet" som kom med honom
Det blir en fin höstdag idag ser det ut som
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar