Det är inte så att jag inte mår bra.
Det är inte heller så att jag bara sitter i ett hörn och tittar i taket - bildligt sagt.
Det är inte så att jag tänker att livet är meningslöst därför att jag är själv - eller därför att gunnar inte är här (ja, jag har fortfarande känslor för honom - och ja, jag vet att det ses som löjligt i vårt samhälle)
Nej det är mer som jag tycker jag trampar vatten - men inte i vatten utan i dy
Det är tröttsamt - och jag kommer ingen stanns
Jag vet att jag måste trampa så kraftigt jag kan för det är mycket svårare att hålla sig upp i dy än i vatten.
I vatten kan man lite liksom flyta men det går inte i dy
Varför sitter jag fortfarande kvar i denna dy?
Sen är det så att jag gör något - som för att straffa mig själv när jag saknar gunnar
Det gör inte ont och kroppen far inte heller illa - det är mer mina känslor som jag "slår på" genom att göra som jag gör
och jag tycker egentligen att det är en meningslös sak att göra - den ger mig inget, verkligen inget
efteråt känner jag bara som en tomhet som
jag antar är lättare att ta än saknaden
Jag måste se saknaden i vitögat förstår jag - men jag gör det ju inte för jag vet faktiskt inte hur eller vad det skulle leda till
rädsla - än en gång
men varför gör jag just det jag gör för det är lite "speciellt" trots allt
Det är som om jag kan motstå det - men väljer att inte göra det - men ändå tänker jag efteråt "varför gjorde jag det där - vad gav det - hur ska jag kunna låta bli?
Lurar jag mig själv?
När jag skriver här är det inte alltid jag vet vad som ska komma i slutänden men det känns bra att se vad som kommer - kanske kan det lära mig något och hjälpa mig med nästa steg/problem
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar