Jag läste i en annan blogg...

Hon skrev om ordet understand från engelskan att det betydde förstå underifrån och att när vi dömer och kritiserar folk har vi inte förstått något utan sett uppifrån.
Jag funderade då på om mitt sätt mot gunnar - efter att han svikit - har varit att se honom uppifrån men då såg jag att det inte var så utan jag såg från underläge - inte underifrån - därför att jag hade inga verktyg att hantera mina känslor eller honom med och jag visste först inte vad det var som var fel och när jag väl visste det hade jag gått för långt att jag inte kunde vända tillbaka (dessutom hade jag fortfarande inte verktyg).
Men visst, jag tror att jag ibland har sett uppifrån på honom - just därför att jag försökte ta mig upp från mitt underläge och då hamnade jag för högt uppe. Men hur högt upp jag än hamnade så sa det "splash" så var jag nere i underläget igen.

Jag önskar att jag hade kunnat se från underfrån - och haft verktyg
Då hade min/vår situation varit annorlunda idag
men nu är det som det är

Problem/ont

Just nu har jag det jättejobbigt!
Det gör ont i hela mig.
Jag har förlåtit - gång på gång faktiskt - men det har inte uppskattats.
gunnar har inte slutat ljuga, manipulera och svika mig och mitt förtroende.
Han hade enkelt kunnat säga "jag är inte intresserad av dig och jag vill inte träffa dig mer" men det har han inte gjort. Han har påstått att det är jag som fantiserar och är paranoid när jag  känner av att han "håller på med någon".
Jag har tvivlat på mig själv - därför att jag så fruktansvärt mycket har velat tro på honom.
Den första människan - inte mannen bara - som jag tordes släppa in och lita på.

Jag får över mig att det är mitt fel - men det är inte mitt fel men det är inte mitt fel
Jag är inte felfri men jag har varit ärlig, rak och sagt hur jag känner och att jag varit rädd - bett honom inte använda det mot mig.
Men vad trodde jag - skulle inte en relations- och sexmissbrukare inte utnyttja det?

När jag väl kommit in i karusellen gjorde jag en del fel - när "kastrullen" började koka...

Just nu gör det ont för något inom mig (min mamma - troligen) anklagar mig för att det är jag som är dålig och jag som är dum - jag som är orsaken. Det är därför som han är men andra säger rösten
Jag har problem därför att jag vill sätta mig ner och skriva ett mail till honom - men jag ska inte det!

Känslorna gör ont - klarar inte att ta tag i dem nu....
Ska gå och ta en fika med en vän - så hoppas jag att Gud vill förbereda mig för känslorna till i kväll och hjälpa mig reda ut vad som gör ont (på riktigt) och hjälpa mig att känna dem

Regn

Jag är trött idag men jag vaknade lite för tidigt i jämförelse med tiden jag somnade i går natt/i morse.
Jag har försökt att somna en stund på soffan men det vill sig inte ännu. Får jag bara en kvart/tjugo minuter så kommer jag att vara pigg igen.

Det regnar ute - ett välbehövligt regn får marken som varit så torr. Jag hoppas att det ska bli riktigt genomblött men att det är färdigt tills i morgon.

Jag känner mig nöjd men lite orolig för att känslorna inte gör sig till känna idag.
Däremot har ett pockande på att jag ska skicka ett mail till gunnar varit väldigt mycket på mig idag
Jag antar att pockandet är ett annat sätt att hålla mina känslor i schack så jag inte behöver ta tag i dem?
Undrar om skrivandet hit är samma sak?
Jag vill ju ta hand om känslorna, för att jag vet att det är bra att göra det för mig, men jag vill ju inte det, för att det är väldigt jobbigt.

Hur som helst vill jag inte skriva till honom - inte på något sätt ta kontakt med honom.
Om vi ska ha någon mer kontakt så ska det vara han som tar initiativet till det och att han sedan ska visa att han verkligen vill det - genom att lägga ner alla andra och söka hjälp.
Trots det så vet jag inte om jag vill längre? Är det värt risken att bli sårad och förödmjukad igen?

Nu ska jag ta mig en kopp kaffe och sedan se om jag kan få min lilla tupplur - det är skönt att sova när vädret är så här...

Dessa tankar ...

Dessa tankar som "anfallit" mig vad gäller gunnar är inte bara tankar om att jag saknar honom.
Jag har varit lite otydlig vad gäller dessa "anfallande" tankar.
Jag saknar gunnar i stort sett hela tiden - den fina sida av gunnar som jag tycker om och trivs med och som jag vet tycker om mig också.
Mina "anfallande" tankar är tankar som säger mig att gunnar vill inte ha mig - han är med någon annan, han gör det eller de med henne - och du duger inte etc.
Det är de tankarna som gör mig illa och förstör min tillvaro - speciellt när jag har det trevligt och är med trevliga människor och ärligt inte har en tanke på gunnar - när det bara dyker upp "från ingenstans"
Jag vet att jag duger för gunnar - den gunnar som är han själv - men den gunnar som är fast i sitt missbruk och som är oärlig, svekfull och manipulativ han duger jag inte för. Ingen annan duger för honom heller men han vill gärna gör mig illa - därför att jag har sett och förstått och försökt att sätta gränser (men så svårt att göra det rätt utan "verktyg") - och därför vill han få mig att tro att andra är bättre.

Ja, om någon tänker det, jag har suttit fast - och kanske gör jag det än - men det är inte besatthet även om det skulle kunna likna det.
Det som är skillnaden i det här är att jag ser hur galet jag kan bete mig och resonera mitt i situationen och jag skyller inte något på tjejerna.
Även om gunnar har pratat en del negativt om dem - och säkert om mig till dem eller någon av dem för att skydda sig/varna för tokiga mig så att de inte ska tro mig om jag hör av mig till dem.
Men det är en sak som jag inte kommer att göra höra av mig till dem - för det är inte min sak!
Jag skyller inte heller mitt beteende på gunnar på så sätt att jag är den som gör det - inte han - men jag säger inte att han inte är ansvarig till att ha satt igång det.
Det är ungefär som att han har satt på plattan under en kastrull med vatten - det är inte han som kokar vattnet men det är ändå han som satt igång det genom att sätta på plattan och det är hans ansvar.
Vad jag tycker då är att antingen så stänger man av plattan - inte bara går därifrån - eller också tar man hand om vattenkastrullen.
Vad kan hända med en kastrull som står och kokar utan att någon tar hand om den?
Ja, ja, jag börjar bli lite rädd att min blogg börjar bli väldigt negativ - men det är inte det jag vill. Vad jag vill är att få ut mina funderingar så jag kan slippa "småpys".
Är gunnar något som ska ut ur mitt liv helt så får det bli så men är han något som ska in så ska det blir på riktigt!
Just nu vet jag inte om jag vill ha honom in i mitt liv igen - varför skulle jag vilja det?
Ändå vet jag att han är mitt livs kärlek - har inte haft någon riktigt kärlek före honom (trots ett långt äktenskap).
Typiskt - eller hur?!

Ljuga för sig själv...

I natt när jag skrev så ljög jag - åtminstone för mig själv...
Jag förstår det nu när jag vaknat här på morgonen.
Jag trodde jag klarade av att styra undan tankarna på gunnar när de kom - och att jag valde att ta dem idag i stället.
På ett sätt gjorde jag det men jag ser nu på kartongerna på diskbänken - och känner av det som en smärta i magen - att jag, när jag kom hem, avledde saknaden, sorgen, besvikelsen mm (mina känslor med andra ord) med glass som jag inte ska äta därför jag inte tål.
Jag hade inte motat undan, tankarna, utan tryckt ner dem när jag var ute och när jag kom hem ville de ta plats igen men jag valde att avleda med glassen. Som jag för övrigt köpt med - därför att det var ett mycket billigt reapris på den - tanken att kunna ha något att bjuda på om jag fick oväntat besök.
Nu sitter jag med magont och vet att jag borde ta tag i den här saknaden - vad den innebär - men nu är den stum. Den har gömt den under någonting och detta någonting har något annat över sig.'
Det känns inte bra! När jag har gjort så här förr så har det ju blivit som något som jäser under ett lätt påskruvat lock till slut blir trycket för stort och locket "smäller" upp och ut ska det som jäser med fart. Det brukar inte bli bra!
Hur gör jag för att inte göra så igen?

Ropa inte hej förr än du kommit över ån

Jag kom iväg ut och det var både roligt och trevlig men mitt i allt helt utan förvarning så blev jag "överfallen" av sorg och saknad efter gunnar.
Men det är ändå en förändring - i alla fall i var det det i kväll - jag kunde tänka; "ja , det är sant att jag saknar den gunnar som jag har haft fint med men den gunnar som har förkastat det på så många sätt saknar jag inte". Sedan kunde jag mota bort känslan för att fortsätta ha det trevligt.
Men jag vill inte glömma känslan utan att ha bearbetat den - men jag vet inte riktigt hur jag ska göra det när jag inte vet vad som orsakade den.
Men just nu får den bara vara där den är - för i kväll orkar jag inte analysera mig eller mina känslor.
God natt sov gott och dröm sött

Något har verkligen hänt

Jag kan inte säga att jag inte tänker på gunnar för det gör jag - och han kommer nog alltid att finnas i mina tankar - men jag har haft en helt underbar dag med trevliga människor och gunnar har bara kommit i mina tankar två gånger sedan klockan 8 i morse (ja och så nu när jag skriver då).
Men så lång tid har han förstört mitt liv därför att tankarna har överfallit mig när jag minst anat det - och påmint mig om gunnar och att jag saknar honom.
Det har inte spelat någon roll hur roligt/trevligt jag haft det eller vilka människor jag varit med.
Och jag måste säga att det varit som att bli överfallen för jag har inte framkallat tankarna utan de har bara funnits där ändå.

Men den här dagen har varit helt underbar ut i Stockholms skärgård, ätit och bara umgåtts. Vädret har varit lagom och vi har bara tagit det lugnt.
Kvällen ska fortsätta för några av dem jag var med - och kanske för mig om jag orkar ....
Vilar i en timme till i alla fall så kommer det att visa sig...

Lugnt

Jag känner att jag blir lung av att skriva här - även efter att det är avsänt.
Jag kan skriva precis som jag vill utan att efteråt undra vad mottagaren tänker.
Den som kan komma att läsa här får lov att ta det jag skriver för vad det är - eller bara lämna det.
Antingen kan det ge något till någon - annars är det bara att släppa det.
Det här gör jag för min skull därför att jag behöver få höra (se) hur jag tänker.

Jag vet att all förvirring jag gått igenom har gjort att jag inte kunnat tänka klart och därför rasat på som ett skadat djur. Ibland har jag lagt mig ner och bara pysslat om mina sår och försökt att ta igen mig. Men så snart smärtan varit som värst har jag känt mig jagad, börjat "rusa runt" och försökt att ställa till rätta genom olika sätt att försöka "lappa igen" såren. Värst har det ju varit när gunnar har varit och först pysslat om mig och mina sår lite grann för att sedan slita av sårskorpan - ibland bara ta den med sig men ibland har han rivit runt i såret också.
Ibland har det varit han själv som gjort det men ibland har bara sanningar kommit ikapp mig - sådant som han nekat till och sagt att jag fantiserat - och det är faktiskt det som är jobbigast att sanningen kommer ifatt när jag börjat lägga mig ner och vila.
Speciellt de sanningar, som jag uppfattat/känt, inte haft bevis för men sagt till honom och fått till svar att jag förstör mellan oss pga att jag inte kan låta bli att söka fel och fantisera ihop en massa. DE har varit värst när det kommit ikapp mig/oss.
Ibland har det varit sår fyllda av var som jag fått riva upp för att få ut varet.
Men ärligt så har jag nog vid ett par tillfällen rivit upp såren därför att jag blivit osäker på lugnet som började infinna sig i mig. Beredd på att något ändå skulle hända.
Så såren har inte fått läka ordentligt.
Genom att få skriva av mig här är det som att trycka ut var, göra rent sår, och plåstra om dem. Och jag börjar tro att jag redan börjar läka lite grann på den här korta tiden.

Me, myself and I...

I ett par år efter min skilsmässa så prövade jag lite grann var mina gränser gick och vad som var jag och vad som var jag format av min uppväxt och av min tid som gift. Jag träffade min man som 19-åring och jag hade aldrig haft någon egentlig brytningstid i tonåren. Men å andra sidan hade jag ju heller aldrig haft någon bindningstid i barndommen heller så det var kanske inte så konstigt att jag inte bröt mig loss.
Behovet av att bryta mig loss fanns ju trots det, för det var ju närhet jag aldrig fått - inte bindningar och i mitt fall mest negativa sådana - så när jag skilde mig så började min tid för att se vad jag ville, kände, kunde och behövde samt inte behövde.
Jag hade fått ett bättre självförtroende och trodde jag var ganska klar med vem jag var och vad jag varit med om och var mina gränser var.
Jag hade trots allt brutit med en del vänner som ville ha mig kvar på den plats (i underläge) gentemot dem och jag hade testat olika saker och sett att det här vill jag inte ha och det här är nåt jag vill ha.
Så när jag träffade gunnar så var jag ganska så trygg och kände mig ganska så säker på vad jag ville - och tyckte att jag var tydlig i ord och handling och bad honom om det samma.
Dessvärre så förstår jag att med en relationsmissbrukare kan man inte få tydlighet - och när missbrukaren tog över så var det en sådan förvirring för mig för han gav dubbla budskap både i handling och i ord.
Jag ville tror honom för han är så go och "gick bort mig själv fullständigt".
Det har tagit tid och jag har gång på gång gått ifrån de gränser och det jag vill ha - för att jag trott på gunnar - samtidigt som jag inte har litat på honom och också talat om det för honom.
Att jag inte bett honom fara åt.... har tydligen fått honom att vilja test mig mer och mer och att såra mig mer och mer "in på benen" - och till slut så nådde han ända in och "krossade benet"....
Men det är väl vad som jag behövde för att se på mig själv på rätt sätt
så när jag misslyckades och skrev till honom nu sist så var det mig själv som jag var ledsen för  (inte för att jag skrivit både knäppa och träffande saker till honom och besvärat honom) därför jag kränkte mig själv.

"Kasta inte pärlor för svinen!"
Men det är det jag har gjort. Därför att missbrukaren har tagit över. Även om gunnar själv har läst först så har missbrukaren även de gångerna tagit över och  hanterat det jag skrivit. Så, även om jag fått svar så har det varit lite som ovanifrån (annars så har jag bara nonchalerats) och det har ju bara triggat min "diffe" så jag har skrivit något negativt/ilsket (som jag sedan inte kunnat stå för så jag har bett om förlåtelse).

Vem har respekt för någon som gör så?

Tidig morgon

Vaknade kvart över sex.
Tankarna irrade iväg - som de brukar göra när jag vaknar - men så helt plötsligt kom jag på att min första tanke denna morgon var inte på gunnar.
Tack gode Gud!
Jag är osäker men jag tror att det är första gången sedan hela den här historien rullades igång.
Jag tror att en orsak till det är att under den sista "turen" så fick jag bevis på att min magkänsla är rätt - det behövdes bara en gång då det hände för att jag skulle kunna lita på mig själv och inte backa när gunnar sa att jag hade fel.
Men också att jag har lämnat mig, gunnar och hela situationen i Guds händer på riktigt för första gången.
Hela historien - inte bara en bit här eller där som tidigare. Men det känns ju som jag har hela historien nu att kunna lämna över också.
Var gunnar än vaknar och med vem han än vaknar så hoppas jag att han vaknar upp till ett "uppvaknande" som får honom att vilja komma loss.
Men jag  hoppas att det blir några fler "uppvaknanden" för mig också som kan göra att jag kommer fri mer och mer från den "diffe" som vill kontrollera mig.
Konstig att min tanke att skriva om att jag inte tänkte på gunnar när jag vaknade ändå handlade om tankar på honom.
Jag har en ny dag - ett nytt oskrivet blad - framför mig och jag har tänkt att det ska bli en skön dag för mig.
Har tänkt att göra  en utflykt med filt, piknick och en bok.
Men några lugna timmar blir det hemma först!