Gud var inte borta men jag kunde bara se min rädsla som låg i mitt
förflutna, som låg i gunnars beteende, som låg i mitt självförakt
som jag fått (av min mamma) som barn, som låg i förkastelse från
både nu och då - och känslan var att det var både människor och
Gud som förkastat mig. Men den som förkastat mig mest var jag!
Rädslan sa till mig så mycket hemskt - men Gud stod tålmodigt
och väntade på att jag skulle välja vad jag ville tro på; honom
eller rädslan oavsett om den var från nu eller från då.
Ville jag tro på omständigheter eller ville jag lita på mig själv och
låta Gud få ta över?
Det tog tid innan jag såg att rädslan inte fick styra. Den hade inte
rätten till det så varför lät jag då den göra det?
Jag tog till slut mot/tillbaka Guds sinnesro - och "portade" rädslan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar