...har alla varit "konstiga" (det säger väl en del om mig förstås men ändå).
Jag har inte kommit så långt med de flesta av dem innan jag insett att det här vill jag inte ha och stoppat det i "sin linda" innan de hunnit bli något av det.
Den ena sorten har troligen velat ha en mamma - kanske inte i den bemärkelsen att man ska plocka och passa upp utan mer att de ska kunna känna sig omhändertagna och att jag ska vara den som tar hand om dem.
Eftersom jag oftast har märkt det ganska snart så vet jag inte hur de hade velat att jag skulle plocka och pass upp dem hemma - men det jag märkt är att jag ska tala om hur bra de är och hur duktiga de är etc. Ibland har jag liksom fått "skynda på" för att vi ska med ett tåg eller liknande (på samma sätt som man får skynda på ett struligt barn).
Jag har inget emot att serva lite - jag är sådan som person - men jag gillar inte att man förväntar sig att jag ska göra det. Det ska vara ett plus inte ett krav på mig som person.
Den andra kategorin som jag träffat har varit den där sorten som är svartsjuk och vill dominera mig - ibland genom att försöka kapa min tillvaro (genom att försöka ha koll på/vara med mig hela tiden) och/eller försökt att knäcka min självkänsla genom att ge mig små gliringa då och då (så där så man inte först fattar vad som händer)..
Men bägge typerna har jag uppfattat ganska fort - och som jag sa stoppat det.
Så har jag fastnat för några få som visat sig vara känslomässigt "inkapabla" - som velat ha min kärlek men inte velat ge tillbaka.
Den svåraste av dem var gunnar - även om jag varit ett långt förhållande innan jag träffade honom som var samma sak.
Det förhållande höll jag tillbaka mig själv i - delvis för att jag inte var mogen att släppa min kontroll av mig själv men dels också för att jag hade sett hans tillkortakommande.
Gunnar lurade mig totalt!
Så när jag såg hur han var så var jag redan fast.
Jag har kommit till ett läge där jag behöver gå igenom saker.
gunnar är det svåraste jag varit med om - och också det bästa
det svåraste därför att han gjorde mig mer illa än någon gjort
men det bästa därför att jag för fösta gången vågade
Idag så är jag nog trots allt ett mer fullständigt jag - än jag någon gång varit (sen jag var barn)
men jag har en del kvar att gå igenom - titta på från alla håll och se vad som verkligen hände och vad jag gjorde fel/ rätt och förlåta mig själv eller uppmuntra mig själv.
Jag är glad att vara jag - just nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar