Känslan av att vara lycklig - att FÅ vara lycklig - är överväldigande.
Jag har gått så länge - så många år - och ansträngt mig för att vara lycklig och nu är jag bara det,
utan någon - som det verkar - speciell orsak.
Jag bara är lycklig.
Och visst kommer det en liten "dipp" då och då men den är så liten så den är bara där för att jag ska känna att lyckan jag känner verkligen är äkta för dippen i sig gör mig inte nedåt utan bara liksom gör sig påmind (och kanske vill ha mig tillbaka).
Jag är tacksam - mycket, enormt tacksam - för att jag får känna så här.
Igår var jag ju ute med mina arbetskamrater - och när jag gick därifrån så bara log jag och gav en vällustsuck.
När jag gjort det så tänkte jag; " I kväll känner jag mig verkligen bara välmående och lycklig utan någonting annat. I vanliga fall, tidigare, har det alltid funnits ett vemod med i det hela men inte i kväll! Tack Gode Gud!"
Lycka!
Utan orsak - och det kan göra mig lite rädd.
Vad lurar runt hörnet - för att knäcka mig denna gång?
Men jag vill inte låta rädslan få hindra det jag känner nu utan be om att Gud ska skydda mig och det/dem som betyder något för mig.
Och njuter av tillvaron som bara är....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar