Tack Augusti 2011

Jag bytte namn på min blogg.
Tankarna är fortfarande sanna men jag känner att mycket har hänt den här månaden och tankarna har blivit mer nya. Jag sitter inte riktigt fast i hur jag tänkte tidigare.
Jag är säkrare på mig själv - och mindre benägen till att lyssna till vad "samhällsvärderingarna" säger, vad mina gamla "spöken" försöker få mig att lyssna på - men även vad "fackmänniskor" med riktig erfarenhet har att säga.
Samhällsvärderingarna är hårda - och utan medmänsklighet många gånger.
Erfarenheterna är just erfarenheter och därför inte fel - men det är inte säkert att det är rätt för alla och för mig krånglade det till en massa.
Men mest krånglade nog de gamla "spökena" till det för mig. Det var de som gjorde att jag inte klarade av att stå fast i vad jag hade "känt och upplevt" och att jag sprang som en fjäder i vinden - fram och tillbaka utan någon som helst styrka i mig själv.
De erfarnas åsikter och erfarenheter kommer jag att ha i åtanke i fortsatt vandring - men inte ha som lag.
Nu ska jag gå som jag ska gå - på min väg - och det kommer att ge mig styrka och glädje (oavsett vad som kommer att hända med gunnar)

Så, där kom Augustis sista inlägg
Tack Augusti för den här tiden - som gett mig så mycket och korrigerat in mina steg rätt och blicken framåt
Skogen får Gud ta ner till mig på vägen om det är något där som jag behöver ta tag i för att bli fri - annars lämnar jag skogen åt sig själv.

Sista dagen på Augusti månad

Det är nästan som ett jubileum för mig. Jag har skrivit i den här bloggen i nästan en månad - det är bara dag ett som fattas för att det skulle bli en full månads skriva´nde.
Något klokt kanske ses som ett borde men jag har inga kloka ord för detta. Jag kan ändå säga att jag kommit en bra bit på väg med mig själv sedan jag började. Kan känna att jag är ledsen för att jag inte började skriva en blogg redan när jag kom på gunnar första gången men samtidigt så vet jag att jag inte var mogen för att skriva blogg då.
Det var rätt tid nu - och det är därför som det gått så fort med mig den sista tiden. Jag har varit öppen för Guds tilltal och omsorg som jag inte varit tidigare. Även om jag velat det så har jag inte kunnat se eller ta emot det-
Det har vart roligt att skriva och göra avtryck här den här tiden och jag hoppas att jag ska fortsätta tycka att det är kul - och att jag känner att jag har något att dela.

Nu blir det en stunds vila på soffan

Jag vill att vi tror på varann

Stadig, lugn och trygg

Det känns bra för mig just nu.
Jag är inte längre rädd för att erkänna att jag älskar gunnar.
Jag kan hantera den tanken utan att känna mig dum eller blåst för kärlek är inte fel - oavsett om den som blir älskad är kapabel eller villig till att ta emot den kärleken eller inte.
Jag är gående på min väg och har inte gått upp i skogen - sedan jag förstod den liknelsen - även om jag vid något tillfälle varit väldigt nära skogkanten så jag är trygg just nu.
Därför känner jag att min vänskap, till gunnar, kan jag hålla och inte låta det bli något annat så länge han inte kan eller vill mer (även om han vill mer fysisk vänskap än jag menar). Och min vänskap inkluderar inte att lyssna på om hans problem med andra tjejer - men det är väl självklart för alla.

Jag känner mig lugn och trygg - men inte "stöddig". Jag vet var jag varit och vill inte hamna där igen pga att jag får för mig att jag är "framme". Jag lämnar också den här stadiga, lugna och trygga platsen/känslan till Gud.

Nu är det dags för iordningställande inför dagens arbetspass

återblick i bloggen

Jag började skriva den 2:a augusti och jag ser hur väl jag behövt den här bloggen. jag önskar jag hade vågat börja skriva tidigare men samtidigt så var jag så förvirrad och så i panik så jag vet inte om jag hade kunnat skriva något vettigt alls. Samtidigt så är det just det här med att se vad man tänker - utan att inkludera den som gjort en illa - väldigt viktigt och får, i alla fall mig, att se saken lite annorlunda än jag gjort när jag sitter och tycker synd om mig själv - drar offerkoftan hårdare om mig själv.
Visst jag har råkat illa ut men samtidigt så ser jag ju när jag ser tillbaka på mig själv under denhär tiden att jag verkligen inte har varit rationell på något vis många gånger.

Det är skillnad på mitt tänkande från den 2/8 hurskulle det inte ha varit om jag började skriva när jag första gången såg honom med en annan.
Jag tycket då att han var så gullig - han tog hem min tvätt till sig ochtvättade den eftersom min tvättstuga var stängd för reparation en dryg månad. Sen samma vecka fick jag se att han hade en annan.
Det var bara dåligt samvete som fick honom att göra det - inte gullighet alls.
Det är tråkigt när jag ser tillbaka och ser att mycket av det han gjort - och jag tycket varit gulligt - har varit pga hans andra kontakter.

Men det är historia nu och inget som jag ska dra i  (det är uppe i skogen) utanjag ska titta på det som är sagt nu - och som jag verkligen menar och behöver - vänskap (det håller mig på vägen).

Regnet det bara öser ner

Jag somnade en stund på soffan, med balkongdörren öppen, och vaknade av att jag frös och regnet öste ner utanför. Nu har jag klätt på mig lite mer och det känns rätt så bra igen
Jag har gått idag och fått tänka på hur jag andats för jag har märkt att jag emellanåt har gått och "grejat" i halsen så där igen. Var gång som jag kommit på mig själv och andats rätt har jag slutat.
Något stressar mig helt klart och jag känner inte att jag har något i mitt liv som stressar mig men jag känner inte att jag har något i mitt liv som stressar.
Hur som helst så slutar jag göra de där knepigheterna i halsen i alla fall - bara jag tänker på hur jag andas.
Gott så!
Nu blir det matlagning!

Håll ögonen på målet

Jag känner mig utvilad efter natten men jag har sedan igår - när jag kom på att jag inte andades som jag skulle - fått anstränga mig för att dra ner luft i lugnorna ordentligt. Det ska väl inte vara ett problem nu när jag väl vet vad jag gör när symptomen på det uppstår (när jag upphör med att andas som jag bör).

gunnar hörde av sig i går kväll - ett mail - han ville bara skicka en liten hälsning skrev han.
Det känns inte (inom mig) som det är som det är som det ska i alla fall - men jag vet att han lever och att det inte hänt någonting som hindrar honom från att skriva.

Jag ska i väg och träna innan jobbet idag så dags att klä på mig och komma iväg strax

Jag fick ett klokt ord inne från kaelas blogg som passar mina tankar här och jag tänkte lägga in det här också:

Hinder är det du ser när du tar bort ögonen från målet
(okänd)

Allt är stilla - men jag vet att allt inte är bra.
Jag har precis kommit på att jag andas längst upp i lungorna och det är därför min hals har sina konstigheter för sig samtidigt så sväljer jag luft.
De två sista har jag varit medveten om men inte förstått vad det berott på - men nu på vägen hem från en fika med några nya vänner så insåg jag att jag andas inte ordentligt.
Orsaken är ju en oro som jag inte vet vad jag ska kunna göra åt det - för jag känner fortfarande att oron inte är för min skull utan för gunnars.
Lusten att börja "rota" kommer över mig - men det är inte så det ska gå till....
Jag mår faktiskt riktigt bra - som jag sa till en vän i kyrkan idag.
Men jag känner att jag slutar göra konstigheterna med halsen och svälja luft när jag andas djupa fina andetag.
Jag har faktiskt undrat över att jag blivit yr också då och då - men jag har väl andats samma luft flera gånger på det här viset och syret blir ju mindre och mindre då.

Jag lämnar gunnar till Gud ännu en gång och också min situation

Hm

Det var en bra kväll i går. Trevliga människor gott att äta.
Vädret var ljuvligt. Jag cyklade hem med bara ben och en tunn kofta - över ett linne - på mig vid halv 2 på natten. Jag kände mig väldigt glad när jag kom hem.

Jag går omkring med en oro i mig och troligen tycker ni - som ev. kan tänkas läsa det här - att jag är löjlig men jag känner oro för gunnar.
Vi har inte hörts av på ett bra tag och jag vet egentligen inte vad som händer med eller hos honom.
Min känsla är ändå att något som inte är positivt för honom händer honom eller runt honom (och i så fall händer det honom också indirekt).
Jag är inte orolig för att han gör något som jag inte är glad för - även om det också kan var fallet - jag är bara orolig för honom själv.
Vad händer med eller runt gunnar?
Det handlar inte om mig - eller någon saknad efter gunnar!
Får ännu en gång lämna det till Gud för jag kan inte göra annat.

Förvirrad

Jag känner mig förvirrad och när jag tänker efter så är det så jag kant mig - till och från - den sista veckan.
Anar att det har en del med allt som varit i veckan att göra.
Jag gör en sak så kommer det något annat i vägen så är jag "borta" ett tag innan jag hittar tillbaka igen - det är både fysiskt och psykiskt (i det jag gör och i det jag tänker)  men jag antar det psykiska är det som inverkar på det fysiska.
Jag glömmer att lämna mig själv och min situation till Gud. Det är det största problemet med min förvirring! Det kan få mig att springa upp i skogen igen - bli rädd för mörkret och gömma mig där eller försöka hitta genvägar tex.
Jag har inte sprungit av vägen men jag har vinglat bra mycket fram och tillbaka ända ut till kanterna och så nära skogen jag kunnat utan att vara i den.

Tillbaka stadig på vägen igen nu!