Trots hur natten var och hur morgonen startade har dagen varit bra.
Jag känner att jag varit mer avslappnad idag - jag brukar spänna mig i halsen när nåt är på tok och det har jag gjort sista tiden men trott att något på jobbet varit galet men jag inte sett det (därför det började varje dag på jobbet) men idag har jag inte spänt mig alls.
Jag har inte tänkt heller på det hela och det visar - mig i alla fall - att jag verkligen har kommit en lång bit på vägen och att jag klarar att gå utan skyddslappar lättare numer (även om "den lilla" inom mig fortfarande styr och ställer i bland i sin rädsla så som hon alltid gjort för att skydda oss - dvs mig)
Menjag börjar känna mig trött nu - och behöver få vila lite - och det blir nog en stund på soffan om en stund
fredag 7 oktober 2011
Jag var tydligen inte helt lugn i alla fall
I går kväll var det svårt och somna - och i morse var min första tanke på gunnar och en av de "pusselbitar" jag hade fått här om dagen. Jag kände mig ledsen... Det är så att "pusselbiten" jag fick skulle sitta på ett speciellt område på "pusslet" men det var inte tydligt exakt var - och det är den funderingen som jag vaknade med.
Tydligen har jag ändå gömt detta för mig själv - sorg om än hanterbar och en liten oro/en liten känsla av ångest för att inte veta exakt. Det är troligen "lilla jag" som fortfarande är allt för rädd som gjort det hon är "bäst på" - gömma allt som gör ont för att jag inte ska visa för någon hur jag mår - så jag inte ska råka ännu mer illa ut.
Ångesten "nackar" mig inte längre - jag rusar inte på och gör en massa dumt och jag skriver inte till gunnar om det - men den finns där - och den ska inte gömmas - den ska kännas igenom. Jag behöver inte veta exakt eller om jag gör det så är det inte för att jag måste veta för att känna att JAG har kontroll - för jag kan inte ha kontroll och jag måste leva med det.
Känn ut känslan!
...och släpp taget - jag vet ju det jag behöver veta om gunnar och det som varit (redan innan dessa pusselbitar också)
Sorgen är bara en liten bit som vill hänga sig kvar - som "smolk i bägaren" - och förstöra den glädje jag känner idag
Känn ut känslan!
Så läste jag en insändare om medberoende och destruktiva relationer bla:
"Men om ens partner slår en eller är elak i största allmänhet då är det väl ändå han eller hon som förstör ens liv? Men tänk en gång till! Vem är det som väljer att stanna kvar i en sån negativ relation?"
och
"Hitta styrkan i dig själv:
Du har starka och svaga sidor, är osäker på vissa områden och trygg på andra. Sträva inte efter att bli perfekt. Du är redan precis som du ska vara, sådan du är nu. Om du lever i en relation som inte fungerar, fråga dig vad du kan göra för att ditt liv ska fungera på ett annat sätt och avsluta relationen för att få lugn och ro. Att klaga på andra är att lägga makten utanför sig själv."
Det är den här tankegången som jag också försökte anamma men som jag till slut fick slå ifrån mig därför att det fungerade inte;
Jag är ansvarig för mitt liv och det är jag som kan förändra det och kan inte förvänta mig att någon annan ska göra det åt mig - där är jag helt med
men jag är inte med när den andras handlande (elakheter, utnyttjande, brutalitet, misshandel, manipulerade etc) ska läggas på mig för att jag inte har gått eller sagt ifrån.
Djur kan inte heller förändra deras situation, gå/lämna eller säga ifrån - då har jag rätt att bete mig så mot dem då?
Jag måste ha rätten att anse den som behandlar mig illa är ansvarig för sina handlingar - oavsett vad jag gör!
Jag är ansvarig för mig själv och mitt liv - ja - och det var mycket svårare för mig att göra det när jag skulle ta på mig skulden för att vara illa behandlad.
Min mamma behandlade mig illa när jag var barn - något jag inte hade en chans att göra något åt - så det var mitt fel som inte förändrade min situation, satte gränser eller gick där ifrån?
DEN SOM BETER SIG ILLA ÄR SKYLDIG TILL DET DEN GÖR - OCH ANSVARIG FÖR DET DEN GÖR/GJORT!
Nu kan jag börja se på mig själv och börja ta ansvar för mig själv - men så länge den andra är utan sk skuld mot mig och jag ska ta ansvar för det kunde jag inte komma någonstans.
Nu ska jag gå ut från skogen - där jag vaknade och drog i skräp som jag inte kan göra något åt - och gå ner på min fina väg igen!
Tydligen har jag ändå gömt detta för mig själv - sorg om än hanterbar och en liten oro/en liten känsla av ångest för att inte veta exakt. Det är troligen "lilla jag" som fortfarande är allt för rädd som gjort det hon är "bäst på" - gömma allt som gör ont för att jag inte ska visa för någon hur jag mår - så jag inte ska råka ännu mer illa ut.
Ångesten "nackar" mig inte längre - jag rusar inte på och gör en massa dumt och jag skriver inte till gunnar om det - men den finns där - och den ska inte gömmas - den ska kännas igenom. Jag behöver inte veta exakt eller om jag gör det så är det inte för att jag måste veta för att känna att JAG har kontroll - för jag kan inte ha kontroll och jag måste leva med det.
Känn ut känslan!
...och släpp taget - jag vet ju det jag behöver veta om gunnar och det som varit (redan innan dessa pusselbitar också)
Sorgen är bara en liten bit som vill hänga sig kvar - som "smolk i bägaren" - och förstöra den glädje jag känner idag
Känn ut känslan!
Så läste jag en insändare om medberoende och destruktiva relationer bla:
"Men om ens partner slår en eller är elak i största allmänhet då är det väl ändå han eller hon som förstör ens liv? Men tänk en gång till! Vem är det som väljer att stanna kvar i en sån negativ relation?"
och
"Hitta styrkan i dig själv:
Du har starka och svaga sidor, är osäker på vissa områden och trygg på andra. Sträva inte efter att bli perfekt. Du är redan precis som du ska vara, sådan du är nu. Om du lever i en relation som inte fungerar, fråga dig vad du kan göra för att ditt liv ska fungera på ett annat sätt och avsluta relationen för att få lugn och ro. Att klaga på andra är att lägga makten utanför sig själv."
Det är den här tankegången som jag också försökte anamma men som jag till slut fick slå ifrån mig därför att det fungerade inte;
Jag är ansvarig för mitt liv och det är jag som kan förändra det och kan inte förvänta mig att någon annan ska göra det åt mig - där är jag helt med
men jag är inte med när den andras handlande (elakheter, utnyttjande, brutalitet, misshandel, manipulerade etc) ska läggas på mig för att jag inte har gått eller sagt ifrån.
Djur kan inte heller förändra deras situation, gå/lämna eller säga ifrån - då har jag rätt att bete mig så mot dem då?
Jag måste ha rätten att anse den som behandlar mig illa är ansvarig för sina handlingar - oavsett vad jag gör!
Jag är ansvarig för mig själv och mitt liv - ja - och det var mycket svårare för mig att göra det när jag skulle ta på mig skulden för att vara illa behandlad.
Min mamma behandlade mig illa när jag var barn - något jag inte hade en chans att göra något åt - så det var mitt fel som inte förändrade min situation, satte gränser eller gick där ifrån?
DEN SOM BETER SIG ILLA ÄR SKYLDIG TILL DET DEN GÖR - OCH ANSVARIG FÖR DET DEN GÖR/GJORT!
Nu kan jag börja se på mig själv och börja ta ansvar för mig själv - men så länge den andra är utan sk skuld mot mig och jag ska ta ansvar för det kunde jag inte komma någonstans.
Nu ska jag gå ut från skogen - där jag vaknade och drog i skräp som jag inte kan göra något åt - och gå ner på min fina väg igen!
torsdag 6 oktober 2011
Ingen bra natt - men ändå inte helt ovilad
Jag vet inte om det var för att jag skrivit om de två tjejerna, puzzelbitar som kommit på plats eller att jag skrev om att jag inte tänkt på gunnar på i stort sett hela dagen i går som gjorde att jag vaknade strax efter jag somnat och inte kunde somna om igen på länge.
Men jag tänkte inte på honom - eller det - jag bara var vaken...
Så jobbigt när jag vill sova och inte kan somna!
Men sen somnade jag till slut men fick inte sova tills jag skulle vakna utan blev väckt av en katt som inte slutade jama på säkert minst en halvtimme två timmar innan jag skulle vakna.
Funderade på att gå upp men då tvärslutade han och jag somnade snart.
Jag känner ingen oro och jag känner inte att jag lägger in något mer i det jag skrivit om det ovan mer än de reflektioner jag gjort. Jag har inte tagit in det i mig/i min ryggsäck eller så - eller lurar jag mig själv?
Har jag lyckats finna en plats att gömma undan mina känslor på - och inte längre känner som förr?
Hur kom jag framåt förr?
När jag inte gick på vägen men heller inte var i skogen?
Jag försöker just nu förstå - hur/var var jag då?
Är skillnaden att jag byggde murar längst med vägen så att jag inte hade en chans att se skogen - eller att gå in är i något ärende alls?
Kanske är det så - för ibland vet jag att jag anade att något var knas (innan gunnar) men snart var känslan borta.
Men jag börjar undra också om jag gick samma sträcka många gånger fram och tillbaka innan jag orkade fortsätta vidare - för att bygga murar tar också på krafterna? Nej jag måste ha gått vägen väldigt sakta för att hinna med att bygga muren - annars skulle jag ha sett mycket mer än jag gjorde av det som var negativt i mitt liv. Då hade jag blivit tvingad till att göra något åt min situation - eller gått under.
Sen när träffade jag gunnar måste jag ha börjat riva på den bit av muren som var bredvid mig just då - för jag trodde jag skulle klara allt med honom vid min sida och våga visa allt för honom men när det brast hade jag inget skydd alls och sprang upp i skogen som en galning och försökte fixa, ordna, rätta till och hitta genvägar men också ibland försöka gömma mig i all ris och gammalt skräp.
Allt blev så fel - men det var fel innan också!
Nu ser jag skogen och jag kan se vad som skrämmer mig i den men så länge jag håller mig på vägen så behöver jag inte frukta det.
Jag bygger ingen mur medan jag går och behöver inte gå vägen fram och tillbaka flera gånger för att få vila mellan.
Jag springer inte heller helt okontrollerat upp i skogen och drar och sliter - och sliter ut mig så heller.
Nu har jag slutat bygga mur - oavsett vad i livet som jag går förbi (för byggandet gällde allt)
Jag kan säga så här också;
Jag kan komma nära "elden" utan att bränna mig.
Jag sätter inte på mig skyddsdräkt för att inte känna värmen så jag kan vara närmare än vad som är sunt - eller i elden.
Jag springer heller inte in i elden och bränner mig på olika varma lågor.
Kommer elden närmare mig backar jag och har jag tagit ett steg för nära backar jag - till lagom värme.
Jag behöver inte ens längre stå kvar och se på elden - jag kan gå min väg (och kanske hitta något mer behagligt)
Elden symboliserar, här, allt skit som varit i mitt liv: jag har stannat kvar - med familjemedlemmar, i sk vänskapsförhållanden, förhållande och alla möjliga livssituationer trots skit - och bränt mig men haft på mig skyddsdräkt så jag inte känt något och behövt gå där ifrån.
När jag träffade gunnar slet jag sönder skyddsdräkten en liten bit i taget så när allt brast med honom då började jag springa i elden - utan skyddsdräkt - för det var det jag var van vid att göra tidigare, för att på något vis få det att funka....men nu brände jag mig allvarligt!
Jag kan inte springar runt i elden - men jag visste inte hur jag skulle göra för att inte göra det - jag ska inte bränna mig på en situation - oavsett om det gäller gunnar eller något annat i mitt liv!
Nu bränner jag mig inte när det gäller gunnar - nu när jag är hans vän!
Men var gång jag försökte att få bort honom ur mitt liv och ur mina tankar - brände jag mig och sprang i elden - nu gör jag inte det!
Det blev en ny liknelse - men det beskriver lite mer smärtan som jag känt i mitt liv
Men så skönt att få skriva - det är som att prata med någon som "bollar" med en - ju mer jag skriver och tittar på det jag skrivit ju mer ser jag var jag är just nu - i tillvaron och mig själv.
Idag är det höst - men det är inte jättekallt
Efter jobbet blir det en fika med en vän
Sen arbete i kyrkan
Det blir en bra dag!
Men jag tänkte inte på honom - eller det - jag bara var vaken...
Så jobbigt när jag vill sova och inte kan somna!
Men sen somnade jag till slut men fick inte sova tills jag skulle vakna utan blev väckt av en katt som inte slutade jama på säkert minst en halvtimme två timmar innan jag skulle vakna.
Funderade på att gå upp men då tvärslutade han och jag somnade snart.
Jag känner ingen oro och jag känner inte att jag lägger in något mer i det jag skrivit om det ovan mer än de reflektioner jag gjort. Jag har inte tagit in det i mig/i min ryggsäck eller så - eller lurar jag mig själv?
Har jag lyckats finna en plats att gömma undan mina känslor på - och inte längre känner som förr?
Hur kom jag framåt förr?
När jag inte gick på vägen men heller inte var i skogen?
Jag försöker just nu förstå - hur/var var jag då?
Är skillnaden att jag byggde murar längst med vägen så att jag inte hade en chans att se skogen - eller att gå in är i något ärende alls?
Kanske är det så - för ibland vet jag att jag anade att något var knas (innan gunnar) men snart var känslan borta.
Men jag börjar undra också om jag gick samma sträcka många gånger fram och tillbaka innan jag orkade fortsätta vidare - för att bygga murar tar också på krafterna? Nej jag måste ha gått vägen väldigt sakta för att hinna med att bygga muren - annars skulle jag ha sett mycket mer än jag gjorde av det som var negativt i mitt liv. Då hade jag blivit tvingad till att göra något åt min situation - eller gått under.
Sen när träffade jag gunnar måste jag ha börjat riva på den bit av muren som var bredvid mig just då - för jag trodde jag skulle klara allt med honom vid min sida och våga visa allt för honom men när det brast hade jag inget skydd alls och sprang upp i skogen som en galning och försökte fixa, ordna, rätta till och hitta genvägar men också ibland försöka gömma mig i all ris och gammalt skräp.
Allt blev så fel - men det var fel innan också!
Nu ser jag skogen och jag kan se vad som skrämmer mig i den men så länge jag håller mig på vägen så behöver jag inte frukta det.
Jag bygger ingen mur medan jag går och behöver inte gå vägen fram och tillbaka flera gånger för att få vila mellan.
Jag springer inte heller helt okontrollerat upp i skogen och drar och sliter - och sliter ut mig så heller.
Nu har jag slutat bygga mur - oavsett vad i livet som jag går förbi (för byggandet gällde allt)
Jag kan säga så här också;
Jag kan komma nära "elden" utan att bränna mig.
Jag sätter inte på mig skyddsdräkt för att inte känna värmen så jag kan vara närmare än vad som är sunt - eller i elden.
Jag springer heller inte in i elden och bränner mig på olika varma lågor.
Kommer elden närmare mig backar jag och har jag tagit ett steg för nära backar jag - till lagom värme.
Jag behöver inte ens längre stå kvar och se på elden - jag kan gå min väg (och kanske hitta något mer behagligt)
Elden symboliserar, här, allt skit som varit i mitt liv: jag har stannat kvar - med familjemedlemmar, i sk vänskapsförhållanden, förhållande och alla möjliga livssituationer trots skit - och bränt mig men haft på mig skyddsdräkt så jag inte känt något och behövt gå där ifrån.
När jag träffade gunnar slet jag sönder skyddsdräkten en liten bit i taget så när allt brast med honom då började jag springa i elden - utan skyddsdräkt - för det var det jag var van vid att göra tidigare, för att på något vis få det att funka....men nu brände jag mig allvarligt!
Jag kan inte springar runt i elden - men jag visste inte hur jag skulle göra för att inte göra det - jag ska inte bränna mig på en situation - oavsett om det gäller gunnar eller något annat i mitt liv!
Nu bränner jag mig inte när det gäller gunnar - nu när jag är hans vän!
Men var gång jag försökte att få bort honom ur mitt liv och ur mina tankar - brände jag mig och sprang i elden - nu gör jag inte det!
Det blev en ny liknelse - men det beskriver lite mer smärtan som jag känt i mitt liv
Men så skönt att få skriva - det är som att prata med någon som "bollar" med en - ju mer jag skriver och tittar på det jag skrivit ju mer ser jag var jag är just nu - i tillvaron och mig själv.
Idag är det höst - men det är inte jättekallt
Efter jobbet blir det en fika med en vän
Sen arbete i kyrkan
Det blir en bra dag!
onsdag 5 oktober 2011
Tänk att jag kan gå nästan en hel dag utan att tänka på gunnar...
En halvtimme innan jag slutade jobbet idag kom jag på mig själv med att inte ha tänkt på gunnar alls sedan jag skrev inlägget i morse. Jag bara tänkte: "men vad skönt idag har jag inte tänkt på gunnar alls!"
Det är helt otroligt eftersom jag gått så länge - även de perioder när jag stängt av kontakten med gunnar - och tänkt på gunnar konstant.
Vad gör han?
Nu gör han.... det är jag säker på....
Vad hände?
Varför är han så här?
Det är därför han är så här....
Vad gör jag för fel?
Om jag tänker så här så blir det rätt....
etc etc
I början - för drygt tre år sedan - var tankarna helt i kaos - men med tiden mer hårda och konstaterande inom mig. Både mot gunnar och mot mig själv för att försöka tvinga mig själv att släppa taget.
Men inte förr än jag bestämde mig (tordes stå för det jag kände var rätt hela tiden) att vara gunnars vän har tankarna på gunnar (vad som är, varit och vad som kunde ha varit) sakta men säkert blivit mindre och mindre
Men jag tar inte ut något i förskott - konstaterar bara att sista tiden varit sådan
Såååååååååååååååååååå skönt!
Det är helt otroligt eftersom jag gått så länge - även de perioder när jag stängt av kontakten med gunnar - och tänkt på gunnar konstant.
Vad gör han?
Nu gör han.... det är jag säker på....
Vad hände?
Varför är han så här?
Det är därför han är så här....
Vad gör jag för fel?
Om jag tänker så här så blir det rätt....
etc etc
I början - för drygt tre år sedan - var tankarna helt i kaos - men med tiden mer hårda och konstaterande inom mig. Både mot gunnar och mot mig själv för att försöka tvinga mig själv att släppa taget.
Men inte förr än jag bestämde mig (tordes stå för det jag kände var rätt hela tiden) att vara gunnars vän har tankarna på gunnar (vad som är, varit och vad som kunde ha varit) sakta men säkert blivit mindre och mindre
Men jag tar inte ut något i förskott - konstaterar bara att sista tiden varit sådan
Såååååååååååååååååååå skönt!
Ny puzzelbit är lagd
I går kväll fick jag ytterligare veta en sak som jag anat när det gäller gunnar och vår tid.
Jag fick lite av ett "spel" vid den tiden och sa en del saker - som han sa att det fick honom att ta ett steg tillbaka när det gällde mig då jag betedde mig knäppt och hade för livlig fantasi - men som nu visar sig varit rätt (förutom en detalj i det jag skrev men den var långt ifrån viktigast)
Det känns lite jobbigt att än en gång veta att gunnar verkligen gjorde det jag kände att han gjorde - fast han fick mig att tro att jag var knäpp - det hade varit så mycket bättre att få vara den som var knäpp faktiskt.
Då hade jag gjort bort mig och han hade verkligen brytt sig - på så vis som jag från början trodde - om mig fast jag förstörde det.
Och det vore inte konstigt om jag hade hade gjort det - för jag visste faktiskt inte hur man dejtar eller hur man startar ett förhållande - jag hade aldrig gjort det tidigare. Men hon var ju gift tidigare kanske någon tänker? Jo det stämmer men det var aldrig dejtande eller så - ska inte försöka förklar men det var inget dejtande eller uppbyggande av förhållandet där.
Och jag trodde många gånger faktiskt att det var jag som förstört allt - och slog på mig själv för det - men då borde gunnar sagt; "detta funkar inte!"
inte börja träffa andra utan att säga något.
Jag kanske gjorde fel - men han gjorde ändå mer fel för jag ljög inte. och jag manipulerade inte och inte hade jag andra.
Skönt att få skriva av mig lite - det rör om lite även om jag inte "går igång" som tidigare - för det gör mig lite ledsen trots allt.
Idag bryr jag mig inte på så vis att det får ta över min tillvaro mer...
Idag är jag inget annat än gunnars vän (på mina villkor) - på eget beslut, oavsett vad han gör eller vill!
Jag hoppas han kan få må bra - i grunden - en dag!
Och jag, jag ska hålla mig på "vägen" där jag mår bra - inte springa upp i skogen och försöka dra i något eller försöka rensa ut. Skogen får ta hand om det själv - multna bort det som ska multna - och få ljus på det som ska få ljus.
Jag håller mig på vägen!
Jag fick lite av ett "spel" vid den tiden och sa en del saker - som han sa att det fick honom att ta ett steg tillbaka när det gällde mig då jag betedde mig knäppt och hade för livlig fantasi - men som nu visar sig varit rätt (förutom en detalj i det jag skrev men den var långt ifrån viktigast)
Det känns lite jobbigt att än en gång veta att gunnar verkligen gjorde det jag kände att han gjorde - fast han fick mig att tro att jag var knäpp - det hade varit så mycket bättre att få vara den som var knäpp faktiskt.
Då hade jag gjort bort mig och han hade verkligen brytt sig - på så vis som jag från början trodde - om mig fast jag förstörde det.
Och det vore inte konstigt om jag hade hade gjort det - för jag visste faktiskt inte hur man dejtar eller hur man startar ett förhållande - jag hade aldrig gjort det tidigare. Men hon var ju gift tidigare kanske någon tänker? Jo det stämmer men det var aldrig dejtande eller så - ska inte försöka förklar men det var inget dejtande eller uppbyggande av förhållandet där.
Och jag trodde många gånger faktiskt att det var jag som förstört allt - och slog på mig själv för det - men då borde gunnar sagt; "detta funkar inte!"
inte börja träffa andra utan att säga något.
Jag kanske gjorde fel - men han gjorde ändå mer fel för jag ljög inte. och jag manipulerade inte och inte hade jag andra.
Skönt att få skriva av mig lite - det rör om lite även om jag inte "går igång" som tidigare - för det gör mig lite ledsen trots allt.
Idag bryr jag mig inte på så vis att det får ta över min tillvaro mer...
Idag är jag inget annat än gunnars vän (på mina villkor) - på eget beslut, oavsett vad han gör eller vill!
Jag hoppas han kan få må bra - i grunden - en dag!
Och jag, jag ska hålla mig på "vägen" där jag mår bra - inte springa upp i skogen och försöka dra i något eller försöka rensa ut. Skogen får ta hand om det själv - multna bort det som ska multna - och få ljus på det som ska få ljus.
Jag håller mig på vägen!
tisdag 4 oktober 2011
Det är andra tjejen/kvinnan...
...som jag ser i min närhet det sista året.
Den första är en bekant - inte en vän men tillräckligt så jag känner henne rätt så bra - medan den andra är en tjej som går på samma träningspass som jag.
Den första såg jag innan sommaren och sa att hon såg ut som hon hade en hemlighet - och hon svarade att inget gick att dölja för mig - och jag tror hon var nykär. När midsommar kom såg hon mer sammanbiten ut och besviken - men efter några veckor var hon lika lycklig igen för att nu verka lite mer nedstämd och nästan som om hon förändrar sig något.
Den andra hörde jag för några veckor sedan prata om "honom" till en väninnan. Han hade ringt vid 11 och sagt jag kommer - och innan hon hade hunnit säga nej så hade han lagt på luren och det var bara för henne att släppa in honom och hon hade inte somnat förr än vid 5 på morgonen. Hon var lite så där att hon ville liksom visa hur det var - och hon var lite stolt över det - men väninnan verkade inte allt för imponerad.
Idag när jag såg henne i omklädningsrummet tittade hon på telefonen - och besvikelsen lös i hennes ögon när hon stoppade undan den - sen stod hon och bara såg rätt ut i luften helt nedstämd (som det såg ut från mina ögon)
Båda dessa tjejer stämmer över ens i ålder med gunnar och båda har samma beteende som jag hade något innan jag ertappade honom första gången - och sedan flera gånger därefter (därför att jag har hoppats flera gånger om att det ska ordna sig)
Jag har känslan att det kan vara gunnar de har kontakt med - men jag vet inte - men den här gången har jag inte panik. Jag har haft den känslan med några andra tjejer tidigare också och då fick jag panik. Första tjejen fick jag panik för i våras - men inte sista tiden. Jag tror att jag har hamnat på en annan plats när jag bestämde att jag skulle vara gunnars vän - inget annat bara vän.
Jag vet inte om jag har rätt - om dessa tjejer är några som gunnar har/har haft kontakt med - men jag vet att jag flera gånger tidigare i livet fått en känsla av att någon varit en person som jag bara hört talas om eller tvärt om när jag hör talas om vet att den finns så har jag känt personen - och det visat sig vara sant (blev det här klokt nu? Ja, jag förstår ju i alla fall - och undrar någon så får den fråga)
Men jag har kommit till en så trygg plats att jag inte bryr mig, mer än jag kan känna medkänsla med tjejerna - oavsett om det är gunnar eller om det är någon annan som får det att bli knepigt för dem.
Om jag nu har uppfattat situationen rätt...det brukar visa sig....
Jag kan känna lite vemod men...
Jag känner mig fri i alla fall!
Den första är en bekant - inte en vän men tillräckligt så jag känner henne rätt så bra - medan den andra är en tjej som går på samma träningspass som jag.
Den första såg jag innan sommaren och sa att hon såg ut som hon hade en hemlighet - och hon svarade att inget gick att dölja för mig - och jag tror hon var nykär. När midsommar kom såg hon mer sammanbiten ut och besviken - men efter några veckor var hon lika lycklig igen för att nu verka lite mer nedstämd och nästan som om hon förändrar sig något.
Den andra hörde jag för några veckor sedan prata om "honom" till en väninnan. Han hade ringt vid 11 och sagt jag kommer - och innan hon hade hunnit säga nej så hade han lagt på luren och det var bara för henne att släppa in honom och hon hade inte somnat förr än vid 5 på morgonen. Hon var lite så där att hon ville liksom visa hur det var - och hon var lite stolt över det - men väninnan verkade inte allt för imponerad.
Idag när jag såg henne i omklädningsrummet tittade hon på telefonen - och besvikelsen lös i hennes ögon när hon stoppade undan den - sen stod hon och bara såg rätt ut i luften helt nedstämd (som det såg ut från mina ögon)
Båda dessa tjejer stämmer över ens i ålder med gunnar och båda har samma beteende som jag hade något innan jag ertappade honom första gången - och sedan flera gånger därefter (därför att jag har hoppats flera gånger om att det ska ordna sig)
Jag har känslan att det kan vara gunnar de har kontakt med - men jag vet inte - men den här gången har jag inte panik. Jag har haft den känslan med några andra tjejer tidigare också och då fick jag panik. Första tjejen fick jag panik för i våras - men inte sista tiden. Jag tror att jag har hamnat på en annan plats när jag bestämde att jag skulle vara gunnars vän - inget annat bara vän.
Jag vet inte om jag har rätt - om dessa tjejer är några som gunnar har/har haft kontakt med - men jag vet att jag flera gånger tidigare i livet fått en känsla av att någon varit en person som jag bara hört talas om eller tvärt om när jag hör talas om vet att den finns så har jag känt personen - och det visat sig vara sant (blev det här klokt nu? Ja, jag förstår ju i alla fall - och undrar någon så får den fråga)
Men jag har kommit till en så trygg plats att jag inte bryr mig, mer än jag kan känna medkänsla med tjejerna - oavsett om det är gunnar eller om det är någon annan som får det att bli knepigt för dem.
Om jag nu har uppfattat situationen rätt...det brukar visa sig....
Jag kan känna lite vemod men...
Jag känner mig fri i alla fall!
Ett lugn....
Det ser ut att bli en fin dag idag- solen kikar fram och det var 14 grader på skuggsidan för en timme sedan.
Själv känner jag mig bara lugn och harmonisk.
Jag hoppas att det är äkta och inte något jag "gjort mig".
Det låter kanske löjligt att ens tänka tanken - men hela mitt liv har jag "gjort mig" lugn, frid och glädje så det är inte så konstigt från min synvinkel att ändå undra över det.
Antingen är man lugn, fridfull och glad eller också är man det inte - skulle någon kunna säga - men det är inte riktigt sant. Inte när det gäller mig i alla fall! Jag vägrade att se de fel som omgav mig och "låste in" allt som var negativt och "gjorde" positivt i stället.
Det betyder inte att jag alltid var glad och lugn men jag förstod inte varför jag inte var det och då "tryckte jag bort det/oron/olusten" och "hämtade" tillbakad det/lugnet/glädjen - och på sätt och vis tvingade jag mig själv att se allt ljust.
Men som sagt jag hoppas - och tror nog också - att det inte är så den här gången.
Jag känner att jag är trygg i mig själv och mitt beslut - vad gäller gunnar - och det gör att jag också kan känna mig glad, lugn och ha frid inombords.
Jag tänker inte så mycket längre!
Håller inte på och ältar fram och tillbaka, ser olika möjligheter eller funderar på vad jag ska göra/säga till gunnar för att ....ja, vad? Få det rätt?
Jag kunde inte få det rätt i min frustration och lätt panikångest!
Jag tror att när jag lämnade över till Gud så formade han rätt känsla i mig - och skapade känslan "vän" i mig inför väntan på vad som komma ska i framtiden (oavsett åt vilket håll det vänder).
Gud visade mig också "vägen och skogen" så jag förstår mer bildligt vad jag hållt på med och vad jag kan hålla på med - eller i stället välja.
Gott så - för nu!
Själv känner jag mig bara lugn och harmonisk.
Jag hoppas att det är äkta och inte något jag "gjort mig".
Det låter kanske löjligt att ens tänka tanken - men hela mitt liv har jag "gjort mig" lugn, frid och glädje så det är inte så konstigt från min synvinkel att ändå undra över det.
Antingen är man lugn, fridfull och glad eller också är man det inte - skulle någon kunna säga - men det är inte riktigt sant. Inte när det gäller mig i alla fall! Jag vägrade att se de fel som omgav mig och "låste in" allt som var negativt och "gjorde" positivt i stället.
Det betyder inte att jag alltid var glad och lugn men jag förstod inte varför jag inte var det och då "tryckte jag bort det/oron/olusten" och "hämtade" tillbakad det/lugnet/glädjen - och på sätt och vis tvingade jag mig själv att se allt ljust.
Men som sagt jag hoppas - och tror nog också - att det inte är så den här gången.
Jag känner att jag är trygg i mig själv och mitt beslut - vad gäller gunnar - och det gör att jag också kan känna mig glad, lugn och ha frid inombords.
Jag tänker inte så mycket längre!
Håller inte på och ältar fram och tillbaka, ser olika möjligheter eller funderar på vad jag ska göra/säga till gunnar för att ....ja, vad? Få det rätt?
Jag kunde inte få det rätt i min frustration och lätt panikångest!
Jag tror att när jag lämnade över till Gud så formade han rätt känsla i mig - och skapade känslan "vän" i mig inför väntan på vad som komma ska i framtiden (oavsett åt vilket håll det vänder).
Gud visade mig också "vägen och skogen" så jag förstår mer bildligt vad jag hållt på med och vad jag kan hålla på med - eller i stället välja.
Gott så - för nu!
söndag 2 oktober 2011
Återblick
Det var någon in på min blogg för någon dag sedan och tittade på ett av mina inlägg som jag hade gett titeln "han går inte skuldfri" och då gick jag in och läste det. Och jag har läst det några gånger till efter det.
Jag tror att någonting "förlöste sig" inom mig när jag skrev det - och när jag läste det igen så har det ännu mer känts rätt.
Tanken som jag försökte anamma: "den enda som kan ansvara för hur jag reagerat och agerat är jag själv - utan att den som fick mig att göra ska ha någon del i det" blev helt enkelt helt fel för mig.
Han har ansvar för att jag reagerade och agerade som jag gjorde därför att han gjorde som han gjorde- men jag har ansvaret för att börja förändra det till ett sunt beteende som får mig att må bra - det kan jag inte kräva av någon annan än mig själv.
Jag tror att min protest mot tänkandet att jag är ensam skyldig till mina reaktioner och agerande hjälpte mig mycket. Och även om jag inom mig gjorde det då och då så försökte jag tvinga mig att tänka som jag "borde" enligt normer. Det var först i och med det inlägget som jag satte ner foten för mig själv och att jag inte ensam var skyldig (det har alltid varit mitt fel - sen barndomen).
Nu mår jag bra
jag är gunnars vän - och jag känner lugn
träffade honom igår och det känns som om att jag träffat vilken vän som helst idag
inget grubbleri och inga undringar om vad han tänker gör eller är
Det är hans problem
Gott så!
Jag tror att någonting "förlöste sig" inom mig när jag skrev det - och när jag läste det igen så har det ännu mer känts rätt.
Tanken som jag försökte anamma: "den enda som kan ansvara för hur jag reagerat och agerat är jag själv - utan att den som fick mig att göra ska ha någon del i det" blev helt enkelt helt fel för mig.
Han har ansvar för att jag reagerade och agerade som jag gjorde därför att han gjorde som han gjorde- men jag har ansvaret för att börja förändra det till ett sunt beteende som får mig att må bra - det kan jag inte kräva av någon annan än mig själv.
Jag tror att min protest mot tänkandet att jag är ensam skyldig till mina reaktioner och agerande hjälpte mig mycket. Och även om jag inom mig gjorde det då och då så försökte jag tvinga mig att tänka som jag "borde" enligt normer. Det var först i och med det inlägget som jag satte ner foten för mig själv och att jag inte ensam var skyldig (det har alltid varit mitt fel - sen barndomen).
Nu mår jag bra
jag är gunnars vän - och jag känner lugn
träffade honom igår och det känns som om att jag träffat vilken vän som helst idag
inget grubbleri och inga undringar om vad han tänker gör eller är
Det är hans problem
Gott så!
lördag 1 oktober 2011
Sol och blå himmel
Lördag - fick sova ut (med det menar jag att jag sov tills jag vaknade av mig själv).
Idag har jag tänkt mig ut i något skogsparti - ta med mig lite kaffe och några mackor och se om jag kan hitta någon svamp.
Jag hoppas verkligen att jag kommer iväg - kan ibland när det är helg bli lite "tung i rumpen" och tycka det är skönt att bara vara....men än är det lite för tidigt...
Sol är det i alla fall - och blå himmel - så vi får en fin dag
Idag har jag tänkt mig ut i något skogsparti - ta med mig lite kaffe och några mackor och se om jag kan hitta någon svamp.
Jag hoppas verkligen att jag kommer iväg - kan ibland när det är helg bli lite "tung i rumpen" och tycka det är skönt att bara vara....men än är det lite för tidigt...
Sol är det i alla fall - och blå himmel - så vi får en fin dag
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)