Stora virvlande snöstjärnor..

...är det som jag kommer att minnas gunnar genom - med glädje och lycka
i en "storm" av stora virvlande snöstjärnor såg jag gunnar första gången - jag menar inte att jag träffade honom då utan jag såg vem han var - och inte den som sedan uppenbarades sig och
gjorde mig illa
gunnar var den fina killen han är i en "storm" av stora virvlande snöstjärnor.

Allt annat får försvinna - både minnen, min tro på vad som är rätt och mina känslor för honom
men det minnet - som är det finaste jag har
vill jag alltid komma ihåg

Hur knäpp får man vara - att man skriver något sådant efter snart ett och ett halvt år som man inte setts och före det massor med strul och smärta?

Den åsikten får den som har den stå för

jag är jag - och jag vill inte bli som "alla" andra där känslor bara kan byta objekt
men nu

Det är som jag kommit in i ett nytt skov på min bearbetning
att det gör för ont att ta allt på en gång eftersom jag gav allt när jag blev kär i gunnar

jag förstår att mitt beteende mot honom när vi sågs helt enkelt berodde på förnekelse
jag ville inte tillåta mig att vara så dum så jag föll för honom när han inte såg mig och insåg vad han hade fått

och därefter har jag gått från stunder av lugn och känslan av att ha släppt taget till att återkomma till sorgeperiod och tid där jag inte vill vara kvar i mina känslor

för känslorna har inte släppt och tron på att det egentligen var rätt har inte heller släppt
och det är inte begripligt för de flesta och det ses också som knäppt av de flesta
och eftersom jag är uppvuxen och lever i den typen av tankegångar - så har jag också dömt mig själv många många gånger som knäpp
Det är en sak att vara kvar i ett förhållande - även om det är sjukt - och ha känslor och hopp kvar
men inte när det inte är något alls - jo då jag förstår de tankarna fullständigt!