Tanken om att jag skulle lämna gunnar kvar i mörkret och gå ut själv fick det att hissna i magen.
Även om jag vet att vi inte setts på så länge nu - eller jag hört från honom - så är det ju ändå så att jag är kvar på samma ställe som honom om jag inte går ut.
Och den tanken flög genom mitt huvud just nu - utan att jag över huvud taget tänkte på gunnar den situationen eller något som berör det - och det hissnade till i mig som av rädsla.
Men en sak som jag vet är att jag är inte rädd för ljuset - jag är inte rädd för sanningen, jag är inte rädd för att ransaka mig själv och jag är inte rädd för att bli synas för jag har inget att dölja.
(jag gillar inte rampljuset men det är mer för att när jag som barn var i "rampljuset" så blev jag utsatt av kränkningar etc och därför alltid försökte hålla mig undan - men det är något som blir mindre och mindre starkt i mig)
Jag är inte heller rädd för mörkret - men jag famlar och snubblar och gör saker fel mycket lättare i mörkret därför att jag inte ser vad jag gör...men jag ser heller inte det vackra omkring oss
Jag bryr mig inte om att jag lämnar gunnar kvar i mörkret - därför att jag kan inte ta honom ut därifrån som jag hoppades (även om jag inte förstod att jag dragits in där själv). Ju mer jag försökte ju längre in drog han sig - så han får stanna där.
Så den tanken - och den hissnande känslan som jag fick - ska inte tro att de har makten att hålla mig kvar
jag lämnar bara kvar mina välönskningar till gunnar och önskan att han ska hitta ut
JAG SKA UT I LJUSET!
(och jag anar att det inte är långt kvar - ser ljusstrimlor som i kanterna om öppningen)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar