...som är olikt tidigare ...
Det är lugnare och mer stilla....
Inte som en storm utan mer som en stilla susning.
Jag vet att det finns de som tycker att jag är knäpp som efter så lång tid ännu saknar gunnar
och de får tycka det.
Det berör inte längre mig vad andra tycker - och det sitter inte i mig själv och dömmer mig för det heller.
Jag tror att det är rädsla som gör att man inte kan erkänna att man saknar någon som betett sig illa och gjort en illa - inte styrka eller förnuft.
Folk jagar vidare till nästa "partner" som om den man hade inte betydde något för en - och det har han/hon väl inte gjort heller (inte mer än vad "jag" betydde för honom/henne som gjorde mig illa) om jag bara kan ta en ny?
Annars är man ju inte ärlig mot den som man tagit heller som får stå där som ställföreträdande...
Jag saknar gunnar!
jag önskar honom bara gott - för jag kan inte göra mer åt min saknad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar