Nöjd

Jag känner mig nöjd
"ticksen" har lagt sig men de har efterlämnat huvudvärk
så i natt ska jag ta en tablett och sova på - värktablett alltså

Jag tror att mitt inre/omedvetna har var varit i strid med mitt medvetna

låter konstigt men det som finns inom mig - det omedvetna - har gamal erfarenhet som det lärt sig ska hanteras på ett speciellt sätt - men det har inte varit nyttigt för själen

Det har stängt inne känslor, tankar, och behov som borde ha fått komma fram - oavsett om det var sorg, ilska, glädje eller olust - i stället blev det frustration  av allt som doldes hårt med tvungen glädje

Så det undermedvetna vill fortfarande stänga in mina känslor min kärlek till gunnar och sorgen över att den inte besvaras är bara löjliggjort - och därför vill mitt undermedvetna stänga in det och tvinga fram glädje som ska täcka det - så ingen ska få ana eller förstå det jag verkligen känner

Det här har verkligen varit ett problem under tiden med gunnar - inte nog med att gunnar har betett sig som två presoner mot mig
jag själv har haft två stridande krafter i mig själv

Idag har jag lust att skicka ett mail till gunnar där jag bara skriver


tack, gunnar, för att jag kunde öppna upp mig och att jag fick möjligheten att känna riktig kärlek - att du fanns där för att göra det möjligt - trots att du inte tyckte jag var värd att besvara det så är jag glad att jag fått uppleva den känslan att älska på riktigt en gång i livet i alla fall.
Det är underbart att älska - även om det inte är besvarat!

Jag är bara så ledsen att jag tillät min rädsla styra så mycket att jag inte bara kunde acceptera min kärlek och att jag öppnade mig själv som jag gjorde - även om det inte togs emot som nåt bra

Jag hade fått njuta av att älska - även om jag fått göra det i min ensamhet
sorgen över att inte vara älskad tillbaka - hade aldrig kunnat förstöra känslan av att älska
så som  rädslan gjorde det

Idag känner jag sorgen - men jag njuter av att vara en människa som älskar (utan att gömma mig)

Jag önskar att jag kunde ge honom detta som ett avstamp - men jag har lovat att inte maila honom mer ju....

Lever man själv som jag gör

Dvs inte "störs" av att andra människor finns i ens tillvaro i hemmet och ges tid så hinner man med mycket tänkande - så som jag gör....

Jag har dessutom i princip varit ensam om min upplevelse därför att hur jag än har vänt och vridit på den så har jag "bitti mig själv i rumpan" - dvs jag kommer tillbaka till samma sak som jag inte har kunnat bortse från
Detta har också gjort att jag haft svårt att ta det lugnt - där kommer ärlighet in
Jag har haft svårt att ta det lugnt - även fast det var det jag skulle göra

Men samtidigt så VET jag att jag - med mitt "bagage" inte kunde ta det det lugnt
så där bet jag mig igen i rumpan!

Jo, jag har släppt tanken på att kunna göra något åt gunnars val - jag har också släppt tanken att försöka öppna hans ögon/hjärta på vid gavel
Jag har dessutom släppt tanken på att försöka få mig själv att "förstå" att han är en skit inte värd att älskas - för det hjälper inte (och jag tror dessutom inte att det är sant)

Men sant är, att jag längtade efter någon att få älska och älskas av när jag blev kär i gunnar - och nu gör min "relation" med honom det omöjligt för mig
Därför att jag , kan inte och klarar inte - och därför vill inte - ta till mig någon annan

Det är där problemet ligger
och som jag inte kan få kontroll över...
och det gör mig spänd - för jag saknar att få älska och få känna mig älskad - och jag saknar gunnar!

Funderar...

Undrar om mina "ticks" uppkommit för att jag inte får ordning på saker och ting?
Jag älskar gunnar - trots allt gör jag det
Det var ingen lätt sak att börja älska med hela mig och jag kan inte bara ta tillbaka kärleken heller då - som det verkar som folk gör med en axelryckning
jag dömmer ingen men jag undrar hur man bara kan byta partner på någon dag, vecka -- eller innan man gjort slut med den/dem man har....utan att känna något

Jag vill inte slösa min kärlek på någon som inte fattar vad han fått - men ändå kan jag inte sluta
Jag har trott hela tiden att vi är rätt för varandra - trots allt
Kan det vara det - att jag varken kan bli av med min kärlek - eller få gunnar tillbaka (jag gör inget för det heller så) som gör att jag har "ticksen" - jag har inte någon kontroll över min egen tillvaro
Och jag kan inte få det heller
men jag har accepterat att det är så så i så fall ljuger jag för mig själv - eller är mitt undermedvetna i strid med mig?

I huvudet känns det bra...

tror jag rent allmänt - för jag mår bra

men ändå är det något som inte är bra

varför?
Jo, för jag gör något konstigt med mig själv - en slags ticks som jag inte har vanligtvis

men jag vet inte vad som är felet

okej jag blev så ledsen i går - och jag grät
men jag tog de känslorna
jag såg på dem, jag kände dem och jag gick igenom dem
på ett sätt jag inte gjort förr

ticksen har inte med det att göra - för idag är jag inte ledsen längre
jag känner sorgsenhet - och det får jag göra utan att det är något konstigt - men jag känner mig glad också inte bedrövad på något vis alls

Så konstigt
Vad är det som gömmer sig under min yta?

dagen har varit bra

Trots att natten var jobbig
Jag känner sorg - men det får jag nog dras med ett tag till - och det är helt okej
men annars har det varit en bra dag - för mig

Natten har inte varit allt för bra

Sovit dvalliknande och varit vaken mycket - samt drömt
Ingen rolig dröm heller - men kanske slutet på den visade hur det ligger till

Jag vill inte låta varken min dagliga tillvaro, eller natten få ta upp tid med gunnars tjejer - eller för den delen honom själv
ändå gör det det
och natten var full av det - inte när jag var vaken för då var jag bara tom i huvudet
men i drömmarna
Vill inte berätta drömmen mer än att det var en skrytsam tjej och en undgående gunnar i den

Jag har haft den typen av dröm tidigare - men med en annan tjej

Jag ville inte lyssna i drömmen men jag kunde ju inte låta blir för situationen var sådan - av någon konstig anledning - att jag inte kunde gå där ifrån.

Det är så det varit i min situation med gunnar också - jag har inte KUNNAT gå där ifrån även om jag velat många gånger. Det har blivit som om jag suttit fastbunden i marken - visserligen men ganska långa snören men inte tillräckligt långa för att kunna gå.....

Jag har så mycket som jag skulle ha sagt gunnar - men inte mycket som jag ville få sagt har kommit fram så som jag velat - det är som om något lagt en tjock mantel över det och samtidigt öst över mig smärtfulla ord som gjort mig "rasande" som en skadeskjuten häst
Visst jag är stark och stolt men jag är också snäll och bär tungt utan att duka under
Jag kan försöka få hjälp och jag kan försöka få kärlek men samtidigt så kan jag sparkas och bitas

Det är bara Gud som kan ordna upp det som ska ordnas upp nu
för både gunnar och jag har gjort sånt som vi inte borde

Men jag är som ett barn trots allt; "det var han som började - jag ville inte göra något men han fortsatte och då kunde jag inte låta bli och sedan ville jag sluta men han bara ljög och fortsatte"

Hade jag kunnat gå - så hade det ju slutat!

Jag är "glad" att det hände

Nu mår jag mycket bättre igen
Jag hanterade känslorna och bearbetade dem på en gång
Jag försökte inte trycka undan dem, förneka dem eller förlöjliga dem

och jag har ju kommit en bit på vägen också -även om det borde varit så jag gjort från början
ta emot känslorna, "titta på dem" och känna mig igenom dem

Jag känner mig inte glad över det jag såg - men jag lämnar det till gunnar det är han som valt
inte något jag ska försöka att analýsera eller ta hand om eller förändra
Men känslan är inte go - fast just nu mår jag bra igen

Det känns skönt att jag inte försökte vara "hård" förståndig eller obrydd över min situation den här gången - det hjälpte verkligen - och det gick över mycket fortare än någon gång förr
fast att smärtan var lika hård som tidigare

I morgon är det första lediga måndagen på min semester - bäst att ta vara på det det går så fort
Det blir en bra dag - en del att göra men det är som det ska...

Kudden nu!

Som en tennisboll på ett stor blåmärke

Det var som att få en hårdt kastad tennisboll på ett stort blåmärke på låret
Det smärtade väldigt mycket det som jag fick se - och det hjälpte inte att jag har sagt att det inte gör något längre vad gunnar valt
Tyvärr så gör det ju det i alla fall
men jag har klarat av att hantera det mer okej den här gången
jag grät en stund och accepterade att jag känner både smärta, saknad och sorg
Det gör ju inte mig till någon som är helt knäpp
inte heller gör det mig till skyldig till hans val

Jag är jag ochjag vet att jag gav - och han tog emot - men kastade det runt hörnet i stället för att säga nej tack....

Det är inte jag som gjort fel
Jag har sorg
Jag har sagt det förr men jag känner mig som de där romankvinnorna som blir svikna och ändå inte kan återhämta sig utan sörjer sin förlorade kärlek resten av livet

Kanske blir det så - men det betyder inte att jag inte kan ha ett fullgott liv för det
för tyna bort blir det inte tal om!

Smärta

Jag märkte nyss att jag inte är fri från saknad och inte heller oberörd vad gäller att gunnar valt annat
Jag har en fruktansvärd saknad efter honom hela tiden - men som jag lärt mig att hantera och leva med så när jag inte blir påmind om honom - och att han inte är i mitt liv - så gör det så fruktansvärt ont!
Jag säger att det inte gör något längre - men det är som om den jag känner idag är på en annan nivå än tidigare
Jag är bara så ledsen - även om jag känner mig fri och det är bra
känslan av frihet är något man ska ha även i ett förhållande - inte så man gör dumheter men så man känner sig fri
jag var inte fri när det gälde gunnar - hans missbruk hakade upp mig på en krok som jag inte kunde ta mig av själv
Så som en fisk som blir uppdragen på land så var jag - jag slängde mig hit och dit i dödsfruktan - även om det inte var döden jag var rädd för - inte min i alla fall - så var jag så rädd hela tiden

Och det enda gunnar ville var att dra mig i land

Känslan är att han ville ge igen på mig för något han råkat ut för i sitt liv
inte för att han inte tyckte om mig - utan för att jag tyckte om honom

Det jag fick se nu - rev verkligen upp såren i mig igen
och nu blöder det fullständigt

Men jag vet att det går över - och jag vet att jag klarar det den här gången
och jag VET att felet var inte mitt - även om jag gav gunnar några "smällar" då och då när jag slängde mig fram och åter

Ett ögonblick

Lite längre fram i livet; Det kan vara i trevligt sällskap, hos mig eller någon annan stans, - eller i min ensamhet - när kommer försvinna i ett ögonblick för att minnas hur du kom som en vildhäst och förstörde så mycket, för att sedan försvinna. Jag ska ge dig ett ögonblick. Inte mer. Du har redan fått för mycket.

Det handlar om missbruket du hade som skadade mig så mycket för mig, i mig och i mitt liv.

Det fick för mycket av mig och för mycket av min tid - och aldrig mer! 

Jag pratar om det missbruk som fanns i dig och som tog över mitt liv

Jag pratar inte om människan du - även om han inte kommer att finnas i mitt liv så länge som missbruket styr du:et. För missbruket är inte varken snällt, ödmjukt eller vill väl - det vill sarga och förgöra - först dig förståss - det/den som verkligen älskar dig.

Jag som oftast kan skilja på handling och person - klarade inte det när det gällde dig därför att du hade mitt hjärta i dina händer - och mosade det mer och mer

Jag läste den översta texten inne på bloggen "i min kropp" och tyckte den var så passande för vad jag känner i dag - även om jag gjorde om den så den passade min situation lite bättre.

Det jag tänker på handlar bara om missbruket - som driver vem som helst som möter det till galenskap - den som inte har uppfattat och verkligen ser det (om den inte som jag i dag är redo att möta det därför att jag har lärt mig idag)

Missbruket är som att möta en björn; det ser inte farligt ut på utsidan men kommer man det  nära så slits man sönder