Mörker...

Idag har jag sett som med inre ögon att jag går i ett mörke - och det mörkret är kompakt;
jag trevar mig framåt - eller vart jag nu trevar mig
jag snubblar och jag ramlar
jag känner mig fram med händerna - och det är hårt, mjukt, kladdigt, torrt, blött, varmt och kallt
samt olika matrial som mina händer känner
jag försöker använda mig av hörsel och av luktsinne - och inget känns säkert
jag försöker finna något litet ljus i mörkret - men jag finner inget

Ibland tycker jag mig höra en snäll röst som säger "gå hitåt" eller "stanna och vila en stund"
men jag är inte säker på att jag hör den - eller om jag inbillar mig den - men den gör mig lugn (så länge jag klarar av att bara följa den)
ibland hör jag en mer bestämd röst som säger mot den snälla rösten - och då känner jag att jag vill följa den därför den går på erfarenhet och vad som anses vettigt - men det ger frid bara kortvarigt
Sen finns det ytterligare en röst som lockar mig både hit och dit - men som inte ger mig lugn eller frid

Jag går i ett mörker - och har gjort så länge nu - och jag blir lugnare på ett vis men egentligen handlar det bara om att jag gett upp att jag ska få komma ut i ljuset igen.

Jag har prata om dy - eller tjära härsist - men om jag hamnat i sådant så har det varit i mörkret det också - och då var det riktigt hemskt.

Jag vet inte vad jag vill säga med det här inlägget 
ingen förklaring
jag bara såg att jag gått i mörker i flera år nu - och än så ser jag inget ljus...

lugn men ändå ...

Just nu känner jag mig som en balong på ett stormigt hav

Kan inte förklara mer...

Lämar till Gud för att visa mig mer/tydligt....eller annat

är så trött på detta tjafs!

Varför klarar jag inte att stå fast i det jag tror på?
Varför klarar jag inte att stå fast i något....?

Gud gör mig stark i det som är din vilja - så stark så inget tvivel kan rubba mig

Psaltaren 63:1

 Gud du är min Gud . jag söker dig

Klippta band och längtan

Jag skrev att jag ville komma ihåg gunnar i en "storm" av virvlande snöflingor
men nej jag vill inte minnas honom alls
om jag minns honom så kan jag aldrig sluta älska honom eller hoppas på det som jag tror är rätt

Idag har jag bett Gud att få bli helt fri
fri från löftet om gunnar
fri från de löften som gunnar gav mig - men har gett bort till andra
fri från längtan
fri från tron på att gunnar är den fina man jag sett under allt
fri från mina misstag
fri från känslan av att vara knäpp - pga allt jag gjort (som inte stämmer in på mig varken i värderingar eller handlingar från tidigare)
fri från fri från min kärlek till gunnar
fri från allt som har med gunnar att göra
fri från sår och smärta
fri från min egen nedvärdering av mig själv
fri från det gunnar utsatte mig för
fri från vetskapen att jag tillät honom göra det - min oförmåga att hindra det
fri från besvikelser

Jag har bett om att bli fullständigt fri!

Vill Gud göra ett mirakel är det upp till Honom - men då måste miraklet inkludera mig också
för jag vill bli fri NU!

Jag hoppas att jag från och med nu inte ska behöva (ha behovet) att skriva om gunnar eller något som har med den relationen att göra mer
Gode Gud gör mig fri!

Stora virvlande snöstjärnor..

...är det som jag kommer att minnas gunnar genom - med glädje och lycka
i en "storm" av stora virvlande snöstjärnor såg jag gunnar första gången - jag menar inte att jag träffade honom då utan jag såg vem han var - och inte den som sedan uppenbarades sig och
gjorde mig illa
gunnar var den fina killen han är i en "storm" av stora virvlande snöstjärnor.

Allt annat får försvinna - både minnen, min tro på vad som är rätt och mina känslor för honom
men det minnet - som är det finaste jag har
vill jag alltid komma ihåg

Hur knäpp får man vara - att man skriver något sådant efter snart ett och ett halvt år som man inte setts och före det massor med strul och smärta?

Den åsikten får den som har den stå för

jag är jag - och jag vill inte bli som "alla" andra där känslor bara kan byta objekt
men nu

Det är som jag kommit in i ett nytt skov på min bearbetning
att det gör för ont att ta allt på en gång eftersom jag gav allt när jag blev kär i gunnar

jag förstår att mitt beteende mot honom när vi sågs helt enkelt berodde på förnekelse
jag ville inte tillåta mig att vara så dum så jag föll för honom när han inte såg mig och insåg vad han hade fått

och därefter har jag gått från stunder av lugn och känslan av att ha släppt taget till att återkomma till sorgeperiod och tid där jag inte vill vara kvar i mina känslor

för känslorna har inte släppt och tron på att det egentligen var rätt har inte heller släppt
och det är inte begripligt för de flesta och det ses också som knäppt av de flesta
och eftersom jag är uppvuxen och lever i den typen av tankegångar - så har jag också dömt mig själv många många gånger som knäpp
Det är en sak att vara kvar i ett förhållande - även om det är sjukt - och ha känslor och hopp kvar
men inte när det inte är något alls - jo då jag förstår de tankarna fullständigt!

Är det så...?

Jag har sagt så många gånger att jag har suttit fast i dy - och sjunkit ner i den - men kanske jag har haft fel?
Kan det vara så att det som jag trott var dy i själva verket var tjära (eller något liknande)?

Dy är bara att skölja av sig när man kommer upp - det är inte lika lätt med tjära...

Mycket sitter kvar som klibbigt något - och varje dag "poppar" något upp i mina tankar
från tiden med gunnar
Det är som om det inte vill släppa taget fullt ut

Det handlar inte om min vilja - för jag vill gå vidare - även om det betyder att jag går vidare själv

och i mångt och mycket går jag vidare - och jag mår bra känner mig lycklig och jag ler för det mesta
som jag skrivit förr
men så kommer det sånt där - som här om dagen
och jag gillar det inte!

gunnar har valt - och jag vill inte hänga med på den resan som i en liten jolle efter den stora fina båten
känna att jag åker där men inte se vad som händer och inte få vara med heller
så det sista bandet med gunnar - vad det nu än är - måste kapas just nu!

ska jag vara en del av gunnars liv  så ska jag ha hedersplatsen i den stora fina båten!
och den ska vara städad så det blänker!

och jag ska vara ren från allt klibbigt!

Nu har jag sagt det
jag har varit rädd för att säga att allt måste brytas - jag vill inte ha en del som en "jolle" i gunnars liv
rädd för att det jag tror på är fel
och rädd för att säga att jag ska ha herdersplatsen - för att de som läser ska tycka att jag är knäpp som ens tänker den tanken - då det varit som det varit och är som det är

men nu skriver jag det - och det är egentligen så jag känt hela tiden
allt eller inget!

och jag varken känner mig som en sämre människa, mår dåligt av det eller kan inte klara mig själv - om jag blir själv....jag tycker om mig själv, jag tycker om att umgås med mig själv och jag är fullt kapabel att klara mig själv (det jag inte kan själv kan jag alltid hyra in någon att göra)

Så bort med klibbet - som jag nu börjar tro är rädslan att - fullt ut - stå för vad jag känner, tycker och tror...
Livet har så mycket gott att ge mig - så hellre utan gunnar än bara smulor eller som nu "lukten" - om det inte är en fullgod person som erbjuder mig hedersplatsen i sitt liv - där inga andra har platser alls

Det är konstigt...

... att jag efter all tid som faktiskt gått nu - utan gunnar i mitt liv - fortfarande kan lockas till att
försöka kolla upp honom och hans förehavande.
Det är inte så att jag vill - visst jag tänker på honom i stort sett varje dag - men det bara kommer som en pil in i mitt tänkande ...
Numer kan jag ju stoppa det - även om det händer att jag "öppnar grinden" innan jag vänder mig om och går åt andra hållet.

Han kröp verkligen "in under mitt skinn" och även skabb som kryper in under skinnet kan ta tid att få bort - och gunnar finns det inget medlel rent medicinskt mot - som tar livet av honom så som det finns mot skabb.

Jag blir så ledsen när jag ser att man ser så enkelsidigt på sk stalkers  - det är inte så att de gör rätt men samtidigt så har de hamnat i kontakt med en manipulativ person som spelar sitt spel "rätt" både framför dem och framför dem som han/hon vill ska tro att det är synd om honom/henne för att stalkern är efter dem så är det inte enbart stalkerns fel

Jag har känt mig som en stalker en tid - även om jag inte har hotat någon eller gett mig på någon annan pga gunnar  - men bara för att jag behövde lära känna sanningen (som jag inte fick - inte ens när han kastade på mig saker som gjorde ont)
Han manipulerar så duktigt - och han får den ena tjejen att tro att den andra inte vill lämna honom i fred - han gjorde det med mig också (till och med gav mig telefonnummret till en av dem) men jag kunde inte se att tjejen gjorde fel (även om hon liksom jag säkert gjorde en del knäppa saker) för felet låg hos honom. Jag tänkte inte ge mig på någon annan tjej för hans skull. Jag har också hört en kvinna i min närhet säga saker till sina väninnor som "hennes" man sagt om en kvinna som jag har sagt till gunnar (det är så ovanligt att det vore otroligt att det finns flera som säger sådant) - och idagläget tror jag säkert att den han "valt" vet om mig och får säkert ta del av det jag sagt eller gjort men det är inte mitt bekymmer - och är hon så dum att hon tror att gunnar är oskyldig är det upp till henne.
Och en dag kommer hon få erfara det också...
Men det kan vara så att hon har övertaget - för många sex/relationsmissbrukare träffar på en sådan också - någon som är mer manipulativ och duktigare på att leka med känslor än dem - och då fastnar de, för under missbruket finns ofta en person som vill bli älskad - som inte kan ta emot när de får det men kämpar för det när de inte får det utan får kämpa med pengar, underkastelse, lydnad etc.

Jag vet inte vilket det är - och jag bryr mig inte heller - men jag vet att gunnar inte tagit tag i sig själv - för tar man tag i sig själv så ber man om äkta och uppriktig förlåtelse och ger tillbaka det man tagit från en annan människa - speciellt om människan vet om det man gjort (annars så skadar man ju mer än man ger)

Idag har jag inte känt mig lockad att ta reda på något om gunnar - men tanken på att jag var nära (innan jag hann med att tänka riktigt också) här om dagen har följt mig dessa dagar
och jag undrar var jag är oskyddad - vad har jag inte bearbetat - var är jag sårbar?
jagmåstetareda på det!,*

TRE bra saker med mig
* jag ser mig inte som felfri
* jag söker efter orsaken och vill ändra dessa fel
* jag slår inte på mig själv för det - vill bara rätta till

På ett sätt rätt - men ändå fel för mina beslut grundas på den barndom och de beslut jag gjort tidigare - tills jag "vaknar" och ser att jag kan göra egna beslut...

"Everything you do is based on the choices you make."

Jag vet inte vad som hände i går...

...och något har det hängt med in i dag

Något håller på att hända - men jag ser det inte utan förnimmar det bara genom att
något försöker driva mig att göra något jag inte ska - eller egentligen vill göra...

Det handlar inte om att inte ta kontakt med gunnar eller kolla upp hos honom - bara - det
handlar om andra saker som jag inte ska tillbaka till - men lockas att göra...

Något vill få MIG att göra dumt - för att jag inte ska kunna stå stadigt kvar i det jag tror på

Det spelar ingen roll hur det ser ut - jag ska låta allt vara

Lämnar till Gud igen
han får ta hand om mig och mina känslor
det blir som det ska när Gud har kontrollen - och inte jag!

Jag vet inte vad det är i kväll men något är jobbigt för mig

höll på att  kolla igen - fast jag inte vill
hann dock ändra mig innan jag kom för långt
där jag var fanns inget att se

sen vände jag och lämnade det - men känner mig omskakad nu

undar varför det känns så här i kväll?

Känns som något är elakt  - kan inte förklara - och att det vill komma åt mig väldigt illa

Gud ge mig sinnesro
att släppa det jag inte ska röra
mod att röra där jag ska
och förstånd att inse skillnaden

Gud ge mig sinnesro
att våga lita på att du tar hand om mig
mod att fixa det som jag kan med din hjälp
och förstånd att inse skillnaden på vad
jag ska lämna till dig och vad jag ska göra själv