...även om jag inte önskar någon det ...så är jag tacksam för min egen skulle då jag slipper känna mig så ensam i att det inte är över för min skull...
Läste ett inslag av en tjej som var separerad sedan lång tid och bara råkat sett något som fick henne att "ramla tillbaka i känslorna" igen...
Det tar mer på en människa att råka ut för något sådant här - än man kan tro...
"men det är väl bara att fatta att det inte var menat'' , "han var inte så intresserad", "han är inte värd det/dig" eller "det har gått så lång tid nu - när tänker du fatta och släppa taget"
Men det handlar inte om att inte ha släppt taget - det handlar om att man blivit så själsligen misshandlad att såren inombords behöver ¨mer tid att läkas...
...hade jag råkat ut för en svår trafikolycka och hamnat under konvelacens så hade jag fått ta den tid det behövdes....för det SYNS ju utanpå att jag inte är klar....
Det här som en svår själslig trafikolycka!
Och liksom jag lever på mitt liv som när jag börjar kunna det i den fysiska olyckan, så gör jag jag det efter den här olyckan också. Men i båda olyckorna behövs mer tid för att vara fullt återställd.
Så jag är tacksam att inte behöva känna mig ensam.
Och det är som någon annan jag läste sa "tänk om vi människor inte dömde eller höjde på ögonbrynen när någon säger något om tex sådant här - då skulle vi bli hela mycket snabbare!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar