...det var jag (bildligt sett) och vinet var inte det bästa heller.
Men om man ser det som så att allt jag var med om var som vindruvor som jag tog emot - många av dem var mögliga, en del ruttna och en del väldigt omogna - och jag stoppade ner dem i flaskan. Till slut orkade jag inte med att veta av dem och jag ville heller inte att någon skulle få veta om dem som jag korkade igen flaskan, och gömde den i mitt inre.
De druvor som var mogna fina och goda dem bevarade jag i "ett fat" på bordet och åt då och då av.
Jag hade gått en tid innan gunnar och grävt - men aldrig tagit fram flaskan (det som var allra mest ruttet) och städat undan allt som var galet inom mig (och även ibland utanför mig själv) men flaskan hade jag inte vågat röra - och knappt erkänt för mig själv.
När jag började träffa gunnar och se den mannen som var så kärleksfull och omtänksam så började jag tro på att något gott kunde hända mig så jag vågade leta reda på flaskan.
Hade allt med gunnar blivit bra så hade jag kunnat öppna den lugnt och stilla och "kastat" innehållet men nu blev det inte det och hela flaskan skakades om. Jag försökte gömma den igen men gunnars beteende blev som en korkskruv som borrade sig ner i korken och fick fart på innehållet och allt precis allt sprutade upp och ner över mig, gunnar och allt annat i tillvaron.
(Hade jag inte träffat gunnar hade jag fortsatt min påbörjade "städning" och så småning om hittat flaskan och kunnat kasta innehållet utan en massa tumult men nu blev det inte så)
Först kunde jag bara se att det var gunnars fel att det var som det var - och jag säger inte för den delen att han inte gjorde fel eller är ansvarig för hur han behandlade mig - men det var allt detta sura äckliga vin som stank över allt och jag kunde bara "spy ut" över den som gjort mig illa och orsakat att vinet skitat ner allt.
Men det jag borde ha gjort var att börja städa och tvätta. Nu blev det ju ännu mer smuts och äckligt att ta hand om och det var mer att skämmas för - och den här gången var jag också orsak till det.
Det har varit jobbigt - även när jag till slut började städa i stället för att spy men nu började det kännas lugnt - även om det är en känsla av vemod, tomhet och sorg - och det är där jag undrar om det är stormens öga - eller om stormen är förbi.
Om jag äntligen kan få börja laga det som gått sönder och "slicka mina sår".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar