Just nu mår jag bra - och är tillfreds - även det inte är perfekt som jag sagt tidigare också och jag vet inte om det är dumt att "titta tillbaka" på mig själv och hur jag tänkt.
Jag ville gärna hitta en förklaring på varför jag betedde mig som jag gjorde med gunnar och hur jag kunde flippa ur som jag gjorde.
Men sanningen - och den måste jag se för att vara ärlig mot mig själv - är den att jag tillät gunnar att bryta ner mig!
Klart är att jag öppnade mig och mitt hjärta som aldrig förr.
Klart är att jag blev rädd och kände mig förkastad.
Klart är att jag vet att han hade känslor för mig.
Oklart är varför han ville göra mig illa - för illa ville han göra mig och det är "glasklart" (när man ser på hur han betedde sig.
Men oavsett hur mycket jag öppnade mig, hur rädd och förkastad jag kände mig eller min vetskap om hans känslor - jag tillät mig själv bli krossad och jag tillät mig själv att reagera som jag gjorde.
Oavsett om jag då kunde stoppa mig eller inte så var det ingen annan som reagerade och gjorde det jag gjorde - utom jag.
Jag tillät min reaktion som fick mig att känna rädsla och förkastelse (trots att jag visste att han hade känslor för mig) och jag tillät min reaktion att leda till ett destruktivt agerande.
Jag säger inte att gunnar är utan skuld!
Och..
... jag säger inte att det jag försökt förklara förr varit fel - bara att det var inte "såret" det var bara "blodet som kom ur såret".
Jag bara säger att jag gav honom makten över mina känslor och reaktioner - jag tillät honom att krossa mig!
Utan mitt medgivande hade allt sett annorlunda ut.
Jag dömer inte mig själv och jag förkastar inte mig själv för detta - jag bara ser sanningen i vitögat.
Jag är på sätt och vis glad för jag vet sanningens kärna nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar