Jag skrev mycket i början om "gunnarproblemet" (vilket inte är lika med gunnar är ett problem utan problemet jag fick med mig själv pga gunnars beteende) och jag hade nog behövt få skriva långt innan jag började men var för rädd.
Allt var inte logiskt - men mycket var för logiskt i mitt resonemang.
Jag var aldrig arg på honom - bara väldigt rädd och "tilltryckt"
det är inte logiskt med tanke på hur han betedde sig - och det resulterade ofta i ett resonemang som verkade överlogiskt.
Men jag kan inte se att det var direkt fel bara så energikrävande att försöka att vara logisk och att inte döma gunnar för det han gjorde (då jag trodde och faktiskt fortfarande tror att han "kunde inte" handla på annat sätt än han gjorde lika lite som jag "kunde" handla på annat sätt än vad jag gjorde.
Jag fick lära mig som barn (den hårda vägen) att jag inte hade rätt att bli arg för min egen skull - om någon gjorde mig illa inbillade jag mig bara och var jag bara egoistisk om jag försökte hävda mig och trots allt arbete jag hade gjort så återföll jag i den tanken med gunnar (kanske för att jag innan allt började uppfattade honom som genomgod).
Inser dock att försöket till att vara logisk och att föröka ta kontrollen gjorde att jag betedde mig ologiskt och tappade kontrollen fullständigt.
Hade jag blivit vansinnigt arg och skällt ut gunnar "efter notorna" så hade jag antagligen klarat mig från att bete mig som en "idiot" för att tala klarspråk.
Med tiden har jag mer och mer pratat om min egen plats i tillvaron - och vart jag är på väg - och jag vet fortfarande inte men har bestämt mig för att göra det så bekvämt som möjligt för mig i det här väntrummet som jag befinner mig i. >Men jag ska inte göra det så bekvämt för mig att jag inte ger mig av när jag får veta vart jag ska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar