Jag har gått in i ett nytt kapitel i mitt liv...

Jag ser att mitt liv verkligen varit indelat i olika kapitel - och jag inser att jag är inne i ett nytt nu.
Det är lite svårt att komma igång i det men det känns ändå lugnt - eller kanske just därför.

Jag försöker räkna ut vilket kapitel i ordningen det  är och jag tror att det är kapitel 27 - och det här kapitlet "andas" hopp.

Jag har det bra...

...det har varit mycket på jobbet - men mycket pga egna val då jag själv styr över mitt jobb.
Det jag gör är inte onödigt men jag kunde låta det vara om jag ville och ingen skulle veta förutom jag och Gud då,
Men det känns bra att göra det jag gör - och det ger mig tillfredsställelse trots att det är lite hektiskt för att hinna i bland och pga det har jag också fått många flextimmar.
En del av dessa tog jag ut i ledighet i dag.
Det var skönt - och jag har haft en skön dag.

Livet är ganska gott just nu - även om jag ännu inte lämnat mitt väntrum.

Livet är lättare än det varit...

...allt negativt som kom med gunnar är som borta.
Inte för att jag har glömt men jag har förlåtit och nu har också känslan av att jag gjort det kommit i kapp mig och jag känner mig mycket friare.
Jag var bunden av något destruktivt  och det är jag inte längre.
''
Livet är lättare - och behovet av att sätta mina tankar och känslor på pränt är inte lika stort just nu.

Jag har ännu inte lämnat min väntplats men det känns inte heller lika jobbigt längre att vänta.

Allt har sin tid - som det står i Bibeln

Fortfarande fullt upp...men....

...nu börjar se att det finns ett slut på det...

Jag har ännu inte börjat min resa - men jag tror faktiskt att det snart är på gång...

Och jag tror den börjar med att jag går igenom och rensar (ur) i mina saker (allt!)
Ska bli skönt när det är gjort!
Bara så att den som undrar vet; att jag har fullt upp...

Fullt upp i dagarna...

Jag började jobba i torsdags också...

Livet rullar på och det känns som jag snart får börja min "resa".

Nu har det verkligen gått fort.

Väntar fortfarande på att få "resa" - ännu en sak har hänt som var ett måste för en lättare resa.
Hoppas snart jag är redo - eller att jag bara är på väg utan att veta hur det gick till...
Fortsättning följer ...snart antar jag...

Två veckor kvar...

...så skönt att vara ledig när alla andra börjat jobba.
Dessutom börjar det kännas som om det är dags att börja jobba - och då veta att man har tid kvar
DET ÄR TOPPEN!

Varför ....

...regnar det över allt utom där det behövs som mest just nu - Sala?

Den som älskar sig själv är:

öppen för andras idéer och åsikter och blir inte hotad av dem.
vill att andra ska lyckas med det de gör.
är generös med att berömma andra.
kan ta sig själv med fel och brister lite grand med en klackspark.
vill andra väl.

Jag har alltid sagt att man visst kan älska andra - även om man inte älskar sig själv för jag har alltid velat alla andra väl.
Men när jag tittar på den här listan som Kaela skrev på sin sida så inser jag att det handlade inte om att jag inte älskade mig själv - för hela listan har alltid stämt in på mig - utan det har handlat om att jag varit så islagen att jag inte är värd att älskas att jag har handlat efter det.
Jag har låtit - och många gånger öppnat för -  andra göra mig illa.
Helt enkelt för att barnet i mig varit så övertygad om att det inte är värd kärlek - och att det velat visa de som varit runt det (och som barnet älskat) att de fogat sig efter deras värdering av det (för att kanske få lite kärlek ändå).

Jag är värd kärlek - och jag har rätt att älska mig själv!
Hur förändrar jag den där fogligheten - som skadar mig?
Åter har jag möjligheten att lämna det till Gud...

Jag blir så bedrövad över att se det här och värst är att jag är inte ensam om att ha fått uppleva en barndom som knäckt mig  -  och att det än idag finns föräldrar som knäcker sina barn.

Som tydligt är ...

...så har jag inte mycket att säga...
Kanske är det för att jag har lämnat allt mer och mer till Gud.
Och inte bara med ord utan i hjärtat också.

Jag hade mycket rädsla och mycket ångest tidigare.
Jag var som någon som hade ett ankare i båten och när stormen kom så slängde jag i - det för att inte fara omkring allt för mycket - men det visade sig att jag inte hade satt fast ankaret i kedjan som satt fast i båten.
Nu blev ju båten ännu lättare och for omkring ännu mer då den var så lätt.

Jag var helt enkelt helt ensam - och rädslan var enorm samtidigt som jag försökte på alla sätt att få en fast förankring, till och med att fästa mig själv vid kedjan för att hoppa i vattnet och försöka hitta ankaret.
Jo, jag höll på att gå under!

Jag vet inte vad som var vändningen - eller om jag gjorde något som gjorde att den kom - men den kom och nu är jag där jag är.
Fortfarande i ett väntrum - i väntan på att få ge mig vidare.

Men jag börjar ana att jag har för tung packning och att en del ska plockas ut - men vad ska bort?

Det är bara att vänta tills jag inser att det där behöver jag inte ha med - eller att jag verkligen inte borde ha med det.
Jag har rensat hemma ganska ordentligt - flera gånger under en 15-årsperiod (utan att egentligen ha köpt något nytt) och på resa ska man inte ha för tung packning som tynger ner en. Det ska vara lätt att förflytta sig från en plats till en annan.
Jag började nog med en väska på 50 kg - nu är jag på 20 kg och det är vad som är tillåtet på flyg men kanske inte nödvändigt - men jag ska nog ner till en weekendväska och en ryggsäck för det allra viktigaste som jag aldrig får lämna. Guds ord (ledning i livets situationer), pass (vem jag är), pengar (att användas för gott - inte att styras av) mitt husdjur (kärlek, omsorg och värme), en huvudkudde (för vila), vatten (livgivande) och jacka (står emot världens kyla).

Mina tankar - men jag vet inte vad jag har kvar att rensa bort - jag kan inte öppna väskan och se.
Väskan öppnas när jag vaknar över något eller hamnar i en situation där väskan öppnas - så vänta tills jag är klar.
Jag tror dock att jag är skyddad i det här väntrummet!