öppen för andras idéer och åsikter och blir inte hotad av dem.
vill att andra ska lyckas med det de gör.
är generös med att berömma andra.
kan ta sig själv med fel och brister lite grand med en klackspark.
vill andra väl.
Jag har alltid sagt att man visst kan älska andra - även om man inte älskar sig själv för jag har alltid velat alla andra väl.
Men när jag tittar på den här listan som Kaela skrev på sin sida så inser jag att det handlade inte om att jag inte älskade mig själv - för hela listan har alltid stämt in på mig - utan det har handlat om att jag varit så islagen att jag inte är värd att älskas att jag har handlat efter det.
Jag har låtit - och många gånger öppnat för - andra göra mig illa.
Helt enkelt för att barnet i mig varit så övertygad om att det inte är värd kärlek - och att det velat visa de som varit runt det (och som barnet älskat) att de fogat sig efter deras värdering av det (för att kanske få lite kärlek ändå).
Jag är värd kärlek - och jag har rätt att älska mig själv!
Hur förändrar jag den där fogligheten - som skadar mig?
Åter har jag möjligheten att lämna det till Gud...
Jag blir så bedrövad över att se det här och värst är att jag är inte ensam om att ha fått uppleva en barndom som knäckt mig - och att det än idag finns föräldrar som knäcker sina barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar