...och poppa upp när som helst (eller kanske när man är redo att hantera dem).
Det som jag släppte taget om visste jag fanns där men jag låtsades inte om det därför att jag orkade helt enkelt inte ta tag i det - även om det inte var så svårt egentligen.
Men även om det var så enkelt att göra sig av med det så var det väldigt svårt.
Det var som ett berg, man vet man kan ta sig över - och vet att man behöver göra det för att komma dit man vill - ändå känns det så omöjligt fast man vet att man kan och vill.
Det kändes - men nu är det lugnt!
ÄR det begripligt!
Oftast är det inte det - jag vet kommentarerna.
Det är inte värt det - varför fattar hon inte att hon ska slänga skiten?
Det handlar inte om att fatta - det handlar om att kunna göra det.
Jag tror att många som säger sig ha gjort det fortfarande bär på det, därför att de inte vill se att det inte gjort sig av med det utan bara går vidare.
Efter ett tag har man många sådana svulster och till slut gör det ont på riktigt.
Tar man inte tag i det då då kan kroppen strejka fullständigt - men man tror då att det är kroppen som "går sönder" därför man inte vill se att kropp, själ och ande sitter ihop.
2 kommentarer:
Jag tror vi bär på saker för att de egentligen lär oss något om oss själva, de försvinner inte innan vi kan vinkla dem till det som egentligen plågar oss och då får vi gräva riktig djupt....
Kram på dig ♥
Vi uttrycker oss olika men när jag läser det du skriver så är tanken lika.
Men många försöker bara springa ifrån det. Men vem kan springa ifrån ryggsäcken som sitter på ryggen? Till slut måste den extra tyngden ge en reaktion i mig....hur det visar sig beror på vem jag är.
Kram <3
Skicka en kommentar