hur jag kunde gå på gunnars lögner och manupulation så verkade han så öppen och ärlig - förutom omtänksam och kärleksfull.
Jag kunde inte tro att den mannen var annat än genomgo - inte ens efter att jag förstod att han var en missbrukare och att han missbrukade människor - därför hela tiden när vi sågs eller hördes verkade han vilja mig så väl.
Jag har aldrig blivit lurad av någon på så vis någon gång - jag har liksom vetat vad som pågått och låtit det vara så - men nu var det som om när gunnar talade så verkade han så genomärlig att jag inte kunde misstro honom.
ÄVen när jag sa till honom att jag inte trodde på honom lyckades han få det till att jag var dum utan att för den saken säga det rakt ut eller anklaga mig för det.
Det var inte förr än i slutet som han började säga dumma saker till mig - när jag till slut inte släppte det jag kände för någonting....(även om tanken på gunnar fortfarande "band" mig fast).
Dum?
Nej, jag är inte dum - han var skicklig
Han sa till och med till mig en gång; det är en fin egenskap att du litar på folk.
Men det var det som var saken - jag hade inte litat på någon innan gunnar.
Gunnar var skicklig - mycket skicklig.
Även om han har ett förhållande - och lever tillsammans med någon så hittar han andra (det gjorde han med sina barns mor som han levde länge med).
Han hade små förhållanden både här och där - när han bodde med henne och barnen och han hade små förhållande - och större också - när han var med mig...plus en massa sexhistorier.
Han var skicklig på att verka så ärlig och trofast - och han kunde fördömma andra som som var otrogna eller kramades med någon annan än den de var tillsammans.
Han var en skicklig skådespelare - vad gäller "hellyllekille"....
Jag har inga borförklaringar på hans beteende längre - hans beteende var skit och hans spel var äckligt.
Men jag tror inte han var sitt beteende eller sitt spel - även om han måste ta ansvar för det och gör han det inte nu så kommer det sen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar