...gunnar
med mina ord när jag inte har klarat av den rädsla och förtvivlan jag känt - och skrivit
när jag har saknat honom så fruktansvärt så jag hållt på att gå sönder men vetat att jag saknar fåfängt därför att saknaden inte skulle bli stillad
Då sa jag att han var en förbannelse - den som jag hade trott var en välsignelse jag fått....
Jag kan inte ha sådant jag sagt när jag varit trasig osagt
Jag kan be om förlåtelse för sådant jag inte menat - men det som är sant (även om det sårat) kan jag inte be om förlåtelse för - för han själv är orsaken till att det blev sagt/skrivet.
Jag önskar att det inte blivit sagt - men jag önskar också att gunnar inte betett sig som han gjort
Fler tankar som jag går igenom i min bearbetning och sorg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar