När jag kände att jag gjorde fel mot gunnar - eller när han sa att jag gjort det - kände jag genast att jag var fel och tog på mig skulden för att allt b´livit knasigt.
Jag sa att jag förstod att han gjort som han gjort när han sökte sig till andra tjejer - eller byggde med dem - jag till och med sa att han skulle gå till dem eller bygga med dem
Om jag tittar på det nu efter att jag har kommit på en hel del om mig själv så var en bit att jag hade ett självförakt som inte gav mig tillåtelsen att tro att jag var värd något (barndommens händelser som gav mig mitt självförakt), jag dömde mig själv så hårt för jag skulle inte göra dumt eller bete mig dumt mot någon (också barndommens ord som sa att jag var egoistisk om jag tyckte att jag kunde ha rätt till något) eller att jag kände att ingen vill ha mig i alla fall (också mammas ord "jag skulle vara tacksam för att hon lät mig bo hemma för ingen orkade med mig")'
Men den största orsaken var att jag önskade att han skulle ta tag i sig sjävl, släppa alla behov av att jaga nytt och bestämma sig för att jag var värd att satsa på - och även att ge sig själv till.
Jag förlorade allt på mina dumma mail - mest mig själv
men jag kunde inte annat just då
Jag trodde jag kunde provocera gunnar till att regarera - att säga vad han kände, tänkte och tyckte
men jag lyckades inte
han gav kärlek när han var hos mig - men han sökte andra så fort han kom här ifrån
han byggde med andra
jag behövde ärlighet - det har alltid varit det viktigaste för mig men jag har sällan fått det (inte i någon typ av relation, familje-, vänskaps- eller förhållanderelation) men jag har liksom haft stålhättan på och aldrig riktigt brytt mig om det utan bara tänkt där var det inte ärligt
Med gunnar var det annorlunda för jag trodde att han var den välsignelse som jag väntat på genom allt jag varit med om - och öppnade för mig och gav mig själv sakta men säkert till honom - och därför var det ännu mer viktigt för med ärlighet....
Jag älskade honom så mycket så jag tappade mig själv när det han visade mig när vi var tillsammans inte var något han brydde sig om - och jag kunde inte annat än fortsätta tro på det även om jag samtidigt slog mig själv för att vara en idiot som trodde att någon skulle kunna älska mig....
gunnar gav mig två personer - och jag blev två personen tilbaka
Den ena kära som vill ge honom allt
Den andra som bara ville vända honom ryggen och tala om för honom vilken skit han var
Jag kan inte annat än tänka - det hade kunnat bli bra om han velat
istället behandlade han mig på ett sätt som fick mig att helt förvandlas till något som inte var jag
Okej jag är själv den som gjort det och det är jag som är ansvarig för mig - men samtidigt så kan faktiskt någon trigga igång sådant som aldrig hade behövt komma fram
Utan gunnars så tydligt spelade genuina och ärliga man och den kärlek som han visade mig - hade jag aldrig släppt garden
och jag hade heller aldrig behövt försöka ta upp den igen - men den var redan nere och jag var redan ur spel och öppen för mer smällar - och jag fick dem också
Jag är ledsen att jag har sårat dig
det räcker inte - vad trodde han att han gjorde? trodde han att han gav mig något genom att behandla mig som han gjorde?
Jag vet inte
jag förstår inte - den kärlek han visade och som jag såg i hans blick när han tittade på mig
är jag så dum?
Jag har frid men jag har också sorg - och hur mycket frågor som helst (som jag frågat honom men han vägrat svara på)
Skit! skit! skit! skit!
hjärtat är där det är och det är bara att acceptera - men det gör ont!
och det gör ont att sörja men det känns skönt också att fåt gråta ut och veta varaför jag gråter....
Det kommer att sluta bra för mig -
jag känner äntligen det
men jag saknar gunnar så jag håller på att bli tokig
jag vill inte men jag gör det
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar